Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het: »Jag har hört din dom, Isabella! Du ser nu vad
jag förmår över mig själv, och därför ber jag dig
lyssna till mina ord utan att avbryta mig... Jag svär
vid den allsmäktige Guden att det, jag nu ämar säga
dig, är mera förestavat av oegennyttig ömhet än av
blind passion, en passion, av vilken du hädanefter,
så vitt i min makt står, icke skall oroas!»
»Vad vill du då säga, min ädle Richard?»
»Jo, Isabella, att, fastän jag icke vet till vad grad
eller på vad sätt du lider, jag likväl genom doktor
Manning känner hur ömtåligt och fint det band är,
som håller dig vid livet. Jag har ej velat, ej vågat tala
med dig härom, ty jag har tidtals närt det djärva
hoppet, att min kärlek skulle komma dig att glömma
detta återvändande till samma mål, från vilket det
synes mig gott att dina tankar vore avlägsnade. Nu
vill jag tala därom, tala öppet... Du håller mig kär,
jag vet att du gör det, fastän ej så som jag dig, dock
nog att gärna tåla mig omkring dig. Nåväl, Isabella,
jag skall nöja mig med litet. . . jag begär icke mer, än
att du ger mig rättighet att vårda dig, och vem skall
så som jag kunna göra det? När plågorna tilltaga, när
masken, som döljer din starka själ, måste avfalla,
när du ej tål medlidande, vem skall då sköta och
förstå dig, lida med dig så som jag? Ingen, ingen! Vid
mitt hjärta kan du gråta utan att någon ser dig, ty
vi äro ett, och aldrig skall häftigheten av min lidelse
skrämma dig . . . nej, med övermänsklig styrka vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
