Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strömmade ej emot henne, som i lifvet rönt så litet af det
slaget! Hennes varma hjerta öppnade sig och gaf tusenfalt
igen. Kaptenen trodde fullkomligt på uppenbarelsen om
eng-lar, betraktande sin Alida såsom en af de förnämsta. Och
i ett af dessa poetiska ögonblick, som har litet att beställa
med jordisk tidräkning, lofvade han henne, att han hvarje
år skulle vara hemma allra sist den 17 november, hans
födelsedag. Blott döden kunde hindra honom att fira den
med henne.
De gifte sig, och för hvarje år växte lyckan och
kärleken. Huru tillbådo de ej hvar andra, och huru tillbådo de
ej Gud, som skänkt dem allt!
Alida, nu en helt annan varelse, hade till och med mod
att med en öppet leende blick möta sin förnäma slägtings
surmulna ögonkast. Och till hvad skulle hon ej haft mod,
sedan hon blifvit moder till en liten dotter, som utgjorde
både familjens och alla vänners förtjusning, unga baron
Gustafs i första rummet!
Som ett bevis på dennes tidiga »attachement*, såsom
baron Lindorm kallade det, kan anföras, att då han kände
någon håg att aga den lilla menniskovarelsen, nöjde han sig
alltid med att aga hennes docka, under förklaring att det
var precis det samma, då lilla Georgina sjelf ändå icke vore
annat än en docka.
Men naturligtvis blef icke paradiset i det anspråkslösa
röda huset mera orubbadt än på andra ställen af jorden,
der man anser sig ega det. Ormen, den gamle listige,
hittade äfven dit.
Det var ej i sjelfva kärlekens lustgård han insmög sig:
den bevakade det unga paret sjelfva. Men han kom ändå
sjövägen från Engelviken.
Sedan Alida var borta, hoppades baronen på ett
fredligare lif, men sådant låg icke åt friherrinnans lynne: Gustaf
fans ju qvar. På alla beklaganden öfver sonen, beklaganden,
som baronen med tystnad smälte, ropade hustrun: »Nå,
lyckligtvis inser du, att jag har rätt!» och på alla, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
