Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en smula förhäpnad. Hon kände, att hon icke rätt fattade
baronens tankegång, men något måste dock sägas, för att
skingra den tystnad, som inträdt och den ingen syntes hågad
att afbryta. Hon yttrade således, utan att fråga efter om
det lät platt: »Spela något muntert då, mitt barn, annars
blifva vi alldeles förstämda \»
Georgina grep i strängarne, för att uppfylla sin mors
befallning, men när hon böjde sig ned för att stämma harpan,
såg Lindorm en omedveten tår nedfalla på hennes hand,
naturligtvis framkallad af hans misantropiska anmärkning.
Inom hans bröst brusade häftigt en vulkan. För den mindre
skarpsinnige betraktaren syntes dock ytan lugn, nästan kall.
I Lindorms ädla sinne låg, hittills för honom sjelf
hemligt doldt, ett frö till denna mörka och obestämda känsla,
hvilken, ofta i tusen former omklädd, likväl inom sig sluter
tusen inbillade och verkliga qval — svartsjukan. Det torde
synas nästan löjligt, att sådant skall kunna inträffa, der ingen
varmare känsla förut fängslar hjertat. Men fåfängt vill man
neka, att naturer finnas, hvilka med den ena af dessa känslor
ovilkorligen upptaga också den andra. Hos sådana naturer
äro de tvillingar, barn af den menskliga arfslotten: styrka
och svaghet.
Lindorm förebrådde sig det rent af oädla och sjelfviska
i den outredda bevekelsegrunden, som dref honom att låta
Georgina få röna det missnöje, han erfor derigenom, att någon
annan än han afhörde denna klagande, poetiska sång, som
hon bort hviska endast i sitt hjertas tysta kammare, ej välja
till föredrag, lämpadt för de åhörare hon hade. Men hvilken
rättighet hade han till detta mästrande? Icke den ringaste,
och likväl fann han på en gång både nöje och smärta i den
tanken, att hon afbrutit sången, emedan hon anat det intryck
den gjorde på honom.
Den tystnad, som åter inträdt efter värdinnans välvilliga
försök att åstadkomma någon harmoni, kändes ännu mera
tryckande än den förra. Fru Hermer tog derför sitt parti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
