Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Muller till Waldenberg.
»Sök att fördraga lifvet!» säger du. Dessa ord äro
nästan det enda jag uppfattat af hela din afhandling. Ja,
det är lätt att sitta lugn i sin kammare och med sentenser
och bibelspråk afspisa en menniska, som dagligen sträfvar
att draga den tyngsta börda, sin egen varelse. Men snart
är min kraft uttömd. Kan jag ej innan kort resonnera mig
till en logisk klarhet, att en ed, gifven under sådana
omständigheter, icke är bindande, kort sagdt, blir jag ej en
fullkomlig usling, en löftesbrytare, så jagar jag en kula genom
hufvudet på mig för att göra slut på hela tragedien. Men
ännu skall jag vänta litet. Jag måste . . ja, häpna så mycket
du vill.. jag måste se hvad som är mitt.
Narraktige vän, du tycks tro, att jag ärnar sitta här i
evighet och bedja blott om tålamod. Här, bland denna
massa af trä- och stenhopar, som man behagar gifva det
hedervärda namnet af stad, här hvarest jag bokstafligen
hvarje stund lider tusen dödars plågor, här vill jag icke
stanna. Nej, jag vill ut i Guds vida verld .. jag skall
genomsöka hvarje vrå af den samma. Och blir det förgäfves och
du icke vidare hör af mig, så vet, att något vänligt
bråddjup eller någon fredlig bölja mottagit i sin famn den trötte
vandraren.
Min vän, skulle detta inträffa, så ålägger jag dig såsom
en samvetssak att uppfylla min sista önskan, min sista bön,
nemligen att sjelf framföra den olycklige sonens afskeds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
