Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan. Nu var den tjenst, Lindorm gjort henne, icke utan
värde och ökades deraf, att det var Aan, som visat henne
den. Hon hem tade sig i ögonblicket, ty om Georgina hade
någon svaghet, så var det den ganska förståndiga att aldrig
vilja synas ega någon.
»Jag tackar baron Lindorm!» sade hon förbindligt.
»Men låt mig fråga huru jag kommer att träffa er här? Ni
fans icke på Rosendal, då jag gick hemifrån.»
»Jag lät min slup lägga till vid andra sidan af ön!»
svarade" Lindorm, icke utan ett visst tvång. Han fruktade
att förråda sina dagliga kära vandringar inom den aflägsna
delen af parken, i stället för att besöka dess egare. »Den
gamle fiskaren, som bor der nere», tilläde han, »plägar
stundom, under det han knyter på sin not, berätta mig sina
lefnadsskiften. Jag hör honom med nöje, men sedan vi
talat en stund, händer det, att jag ej återvänder, utan att
först hafva kastat en blick inom denna plats, der jag så
ofta som gosse tumlade om.»
»Och med så underhållande sällskap», sade Georgina
och visade med handen på en bok och en flöjt, hvilka lågo
vid foten af ett träd, »behöfver ni icke söka något annat.
Jag finner det rigtigt, men icke, att ni döljer denna talang
för edra vänner.»
Hon upptog flöjten och betraktade den. På en
guldring i kanten af densamma stodo graverade orden: »Af
Constance». Lindorm rodnade djupt. Georgina bleknade icke
omärkligt. Hon gjorde ingen fråga, och efter någon tystnad
sade baronen: »Musik är för mig blott ett sällskap i
ensamheten. Då vi fullkomligt ega oss sjelfva, uppfatta vi bäst
denna gudomliga skänk.»
En tystnad inträdde. Georgina hade bortlagt flöjten och
var nu sysselsatt att flitigt upprispa fransarne på sin parasoll.
Lindorm ristade runor i sanden med sin käpp.
»Jag hade ämat», återtog han slutligen* »att i dag
genom den gamla, kära välbekanta parken taga vägen till det
för mig nya, mera främmande boningshuset.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
