Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men, söta hennes nåd, detta går verkligen ieke an»,
yttrade Hedda med mera dristighet: »intet till frukost, intet
till afton och högst obetydligt till middag.. vid gud, hennes
nåd tar alldeles lifvet af sig!*
En missnöjd blick af den obekanta, jemte enafvisande
rörelse med handen, blef svaret. Men den obevekliga Hedda
lät icke bortvisa sig, utan återtog genast: »Det är icke nog
dermed, nej, hennes nåd har väl mer än blott sitt eget lif
att ansvara för.»
Det unga fruntimret upplyfte sitt hufvud och såg på sin
tjenarinna med ett uttryck, som förrådde den mest
förkrossande smärta. Hedda kände sitt blod isas vid åsynen af sin
älskade herskarinnas bild under dessa ögonblick. Hennes
väsende och hvarje hennes rörelse talade om en grad af
lidande, af undergifvenhet, af gränslösa själsqval, som ingen
mensklig varelse kunde se utan att dervid beröras af en
rysning och intagas af ett hemlighetsfullt deltagande.
Hon hade satt sig upp.
»Tag hit koppen!» sade hon sakta. »Jag skall dricka.»
Och i de tre orden: »Jag skall dricka», låg någonting,
som innebar erinran om helig pligt. Hon drack sitt té och
doppade till Heddas glädje tvenne skorpor dertill. . . »Men
nu», hviskade hon, då hon återlemnade koppen, »nu vill
jag vara i ro!» och hennes hufvud nedsjönk åter mot soffans
dynor.
»Ja, men nu borde hennes nåd rigtigt företaga sig
något!» yttrade Hedda, hvilken af gammal och pröfvad kärlek
till sin unga matmor tog sig större frihet, än som annars
tillkom henne. »Ingenting är så skadligt som att jemt grubbla.
Vill ej hennes nåd hafva cittran?» .... »Nej!» .... »Nå,
så tänk då en gång på de här kära ritningarne, som ligga
ofullbordade. Det vore en förströelse, som ...»
». . . som jag ej mera vill ha!» afbröt den obekanta.
»Lemna mig, Hedda!»
»Jag skall göra det, efter hennes nåd så befaller! Men
tillåt mig först att fråga om jag ej får bära fram en bok?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
