Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE KAPITLET.
Waldenberg måste nu göra ett uppehåll. Han brann
af feber, så helt och hållet lefde han inne i det, som han
genomgick, och förfärligt angreps han af det myckna talandet.
»Försök att dricka litet!» sade Hermer och bjöd sin
gäst ett glas gammalt rhenskt. »Det behöfs på min heder.
Ehuru obekant med de handlande personerna, är jag med
hela själen inne i händelserna. Af aktning för herr Mullers
vän säger jag ingenting om honom. Men jag begriper ej
hvad slut allt detta skall taga.»
»O, det blef rysligt!» återtog Waldenberg. »Man har
knappt hört något mera onaturligt. Jag bäfvar sannerligen
for mina egna ord.»
Hermer drog sin stol närmare, undrande inom sig, när
baron Gustaf skulle komma på scenen som handlande person.
’Lyckligtvis’, tilläde han i tankarne, ’är han fri, så mycket
är säkert.»
Waldenberg återtog: »Sedan öfverjägmästaren gifvit den
omnämda befallningen, uppstod en dödsstillhet i rummet.
Han hade åter satt sig. Muller stod vid fönstret, uppfyld
af namnlös oro: smärta, raseri, hopp och förtviflan stredo
ömsom om herraväldet öfver hans plågade själ. Några
förfärligt långa minuter förgingo. Slutligen hördes lätta steg.
Constance inträdde. Vid första anblicken på sin far och sin
älskare, förstod hon allt. Hon stannade ovilkorligt, en darr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
