Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och den förtviflade unge mannen slutade, i ett anfall af
vansinne, sitt lif i Ljusneelfven. Några förvirrade rader till
Constance underrättade oss om den rysliga olyckan, och
följande dagen fann det utsända folket hans hatt och en
silkesnäsduk flytande på strömmen. Kroppen återfunno vi ej.»
Vid denna förfärligt kallblodiga lögn af en döende brände
jorden bokstafligen under mig; jag hade aldrig trott det vara
möjligt, att en menniska, för en eländig fördoms skull, ville
anträda sin sista färd med en sådan på läpparne. Det var
rysligt. . . och hade han icke med hot och böner under
den förfärliga natten tvingat mig till edgång, skulle jag
störtat in och med tordönsstämma ropat: »Du ljuger, gamle
syndare!» Men nu stod jag der och skälfde af ångest och
såg huru baron Gustafs drag snabbt omvexlade mellan
af-sky, medlidande och smärta.
»Huru hård farbror var!» sade han slutligen. »Mycket
hård måtte farbror varit, innan sorgens vansinne kunde
drifva den unge Muller till detta förtviflade steg. . .
Constance, min arma Constance», tilläde han qvalfullt och tryckte
handen öfver ögonen, »hvad skall det bli af henne?
»Ja, ja», återtog öfverjägmästaren, »nu är det blott
frågan om henne. Om jag förmådde det, Gustaf, skulle
jag släpa mig ned från min dödssäng och på mina knän
bedja dig ha förbarmande med far och dotter och genom
detta steg visa, att du vill mer än vedergälla hvad din far
beröfvade mig. O, Gustaf, du son, hvilken jag älskat mer
än någon på jorden, emedan min stolthet åter upplefvat i
dig, förena till en enda de tvenne öfverblifna grenarne af
Lindorms gamla stam! Jag besvär dig, låt mig icke
förgäf-ves bönfalla!»
Store gud, hvad den förblindade mannen i denna stund
måste ha lidit för helvetiska qval. . . ångesten för den
jordiska ärans bibehållande och samvetets pinande röst, allt
detta syntes i hans ansigte. Aldrig förr sågs en, tår fåra
hans kind... nu runno de dock i stora droppar, under
det de hopknäppta händerna sträcktes mot brorsonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
