Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stundom hvad jag skall svara min gamle vän, då han en
gång, — dit jag nu går, — fordrar räkenskap för sin sons
för-spilda lif. Dock, med Guds hjelp, är han icke död. Han
skall snart bli bättre ... ungdomen måste segra. Wilson,
om han lefver, om du träffar honom, så säg, att jag.. . i
min dödsstund.., bönföll om hans förlåtelse — men jag
nödgades göra hvad som var min pligt! Det får jag icke
ångra.»
Han tystnade. Äfven jag satt stum. Han blef synbart
sämre, och då aftonens skuggor förlängdes, vred han sig
oroligt fram och till baka och mumlade vexelvis Mullers och
Constances namn. Hans kamp blef hårdare. Kropps- och
själsplågor lästes tydligt på hans panna. Natten var svår,
likväl flämtade lifsgnistan ännu några dagar. Emellertid låg
Constance mycket sjuk, mera af förtviflan än kroppsliga
plågor.
Baron Gustaf vandrade ensam lik en skugga i de stora,
öde rummen . . armarne slagna i kors öfver bröstet, och det
stolta hufvudet djupt nedsänkt.. Hans steg skola ännu i min
dödsstund ljuda i mina öron.
Den femte aftonen efter bröllopsdagen var förfluten. Det
led mot natten, då öfverjägmästaren yttrade sin önskan, att
unga baronen måtte blifva tillkallad och alla utom jag lemna
rummet.
Baronen kom genast och framträdde till sängen.
»Gud välsigne dig, min son, min måg, min arfving!»
sade öfverjägmästaren med svag och mycket förändrad röst.
»Sätt dig här hos mig och hör med lugn min sista begäran,
min sista vilja.. . Äfven du skall vara närvarande, gamle
Wilson U .. .. Han vinkade åt mig att taga plats ...
»Jag hör», suckade han, »att min stackars Constance
är i ett tillstånd af svaghet, som gör det omöjligt att kunna
föra henne hit. Jag får kanske icke mera se eller tala med
henne, och knappast uthärdade vi någondera afskedet. Jag
tror derför, att det är bäst som det är. Ni skolen båda säga
henne, att den sista bön, mina läppar förmå frambringa, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
