Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvirrade tankar, och återtog utan att lemna minsta lucka
i samtalet:
»Hon hade blifvit det i ännu högre grad, om hon känt
eller kunnat ana, att vår resa gälde den, hvilken hon från
barndomen hållit af som en bror. Men jag vågade verkligen
icke nämna detta, ty jag fick en för mycket märkbar varning
af Georginas utseende. Hon var händelsevis närvarande, dä
Waldenberg anlände och brådskande underrättade mig, att
han i ett ärende af vigt önskade inhemta mitt råd. ’Rör
det baron Gustaf?’ ropade hon, och det syntes att blotta
instinkten lät henne ana en olycka. Jag mins ej huru
Waldenberg kom ifrån saken, men jag tror det var ganska slätt,
ty hon syntes för ingen del öfvertygad, när jag, för att lugna
fruntimren, försäkrade att resan förorsakades genom en
förlust på spanmålshandel. Denna lilla oskyldiga list tycktes
mig bättre än sanningen, åtminstone för tilltället, emedan
båda fruntimren allt för upprigtigt intressera sig för herr
baron att jag velat öfverlemna dem åt ovisshet och fruktan
under vår bortovaro.»
Hermer tystnade. Han hade med flit talat långt mer
än nödigt var, på det att hans skarpa öga skulle få tillfälle
att märka de rörelser, som vexlade på Lindorms drag. Han
svarade väl icke ett ord, men en lätt rodnad uppsteg på hans
ansigte, i ögat uppflammade en gnista och en märkbar
darr-ning kändes i den hand, Hermer höll i sin. Efter ett långt
afbrott frågade Lindorm: »Kommer ej Waldenberg hit?
Jag längtar efter honom.»
Denne framträdde nu, och med tårfulla ögon betraktade
han under fåfängt återhållen rörelse Lindorms drag. Hans
läppar öppnade sig, men de frambragte intet ord.
»Min bäste Waldenberg», sade baron Gustaf, »ni har^
ännu icke lärt er verldsmannens lyckliga hemlighet, att under
lugnets konstlade yta dölja era sinnesrörelser. Hermer
visade sig alldeles icke förundrad öfver mitt utseende, men jag
behöfver blott se på er för att finna, att det måste hafva
undergått en stark förändring.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
