Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner lemnade löjtnanten efter en hjertlig
handtryckning, och sedan denne blifvit ensam, kastade han sig
vårdslöst till baka på soffan, lade handen öfver ögonen och
grubblade på de mystiska vinkar, Werner gifvit honom. Gustaf
stod oupphörligt, under alla möjliga skepnader och
besynnerliga förhållanden, för hans inbillning. Han nästan önskade
det han icke så strängt hållit sitt löfte att ej återse
Engelviken och Rosendal före Gustafs återkomst. Hade han ej
gjort det, skulle han säkert fått del af mycket, hvarifrån
han genom Björkö-vistelsen varit utesluten. Det smärtade
hans varma hjerta, att han icke fick vara hos vännen. Medan
han nu satt djup försänkt i sina tankars labyrint, hördes
lätta steg, och ett par små, fina händer togo utan krus hans
egna från ögonen. Det var Louise, som helt bekymrad stod
böjd öfver honom och undrande blickade på den vanligtvis
så glade unge mannen.
»Huru är det?» frågade hon orolig. »Hvad har händt?»
»Söta Louise», svarade Arthur, »sätt er här och trösta
migl Mitt bekymmer rör en vän, och ehuru jag ej kan
meddela er hvad som oroar mig, känner jag likväl, att er
deltagande blick har förmågan att nedtysta mina farhågor.»
Arthur hade aldrig förr talat till Louise i denna på en
gång så allvarsamma och ljufva ton. Hon rodnade djupt
och blef förvirrad qvarstående framför honom med blicken
åter, liksom första gången, häftad på mattan, men ack, hvilka
olika känslor då och nu! Arthur bemärkte detta med en
älskares hela skarpsynthet. Han fattade hennes begge
händer och höll dem, innerligt lycksalig, mellan sina. »Dyra
Louise», sade han och kysste den ena efter den andra, »se
på mig!»
»Jag kan icke, jag kan icke se upp!» Hon kände, att
det var omöjligt och trodde det ej vara orätt att yttra hvad
hon kände.
»Blott för en enda sekund, Louise! Jag ville så gerna
läsa i dessa leende, sköna ögon.»
»Men de le icke nu!» sade hon med djupaste rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
