Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hermer, alltid omtänksam, såg att detta ämne förstämde
hela sällskapet. Med vanlig takt bortblandade han det, och
innan kort voro de inbegripna i lifligt samtal om
häradshöf-ding Holk, hans fästmö, mamsell Montén, bröllopet på
Bal-derslund samt annandagsbalen på Björkö. Härunder framtog
Georgina sitt skärp och lade sista hand vid dess förfärdigande,
nemligen tofsarne, hvartill Lindorm med glad beställsamhet
hjelpte henne tvinna garnet. Efter en oändligt treflig q väll,
och sedan man gjort heder åt jungfru Wings’ utsökta supé,
begaf sig sällskapet till sina särskilda sängkamrar, Hermer, ’
hans fru och Willy för att sofva, alla de andra för att i
ostördt lugn öfvertänka och tusen gånger i tankarne genomgå
sina hjerta^ angelägenheter, hvarvid Arthur genom fantasiens
rosenfärgade glas sökte upptäcka, om ej den länge väntade
morgondagen skulle medföra någon vigtig förändring i dessa
angelägenheter.
Efter hand släcktes ljusen öfver allt, och endast från
Waldenbergs fönster flämtade hela natten det ensliga skenet
af en lampa. Han låg ännu påklädd på soffan och stödde
det brännande hufvudet mot den afmagrade handen. Hans
blick var oafvändt och lidelsefullt häftad på något föremål,
liggande på bordet framför honom. Esomoftast utsträckte
han handen och fattade det. Det var den vissnade kransen,
han tagit på Georginas harpa. Han kysste den dyrbara
reliken, och hviskade: »Måste man icke försöka att, äfven
under de ögonblick, då lidelserna tumla om med vår hjerna,
regera känslans utflygter? Utan tvifvel är det vår pligt,
men, ack, huru fruktlöst... Huru mången mörk stund följer
ej vårt sträfvande efter klarhet. . . ’Hvar’, frågar det
stormande hjertat, »hvar väntar en lön för våra bemödanden,
’livar?’ Der . . der uppe ...»
Han blickade ut i den sköna, månklara natten. På
fästet tindrade lysande stjernor. Det tycktes göra honom
godt att skåda dit upp . . . Han hade lidit så mycket denna
afton, men nu blef han lugnare. Andra känslor, heliga, glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
