Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig sådan som i afton. Din outsägliga godhet har helt och
hållet förjagat de mörka tankarne. Jag är nu idel glädje
och tacksamhet. Intet moln kan numera skugga min himmel.»
»Gifve Gud, att det förblefve så, Gustaf!» sade
Georgina, lycklig öfver all beskrifning genom den kärlek och
strålande glädje, som blixtrade i hans ögon. »Huru skulle
jag kunnat njuta en minuts nöje, då du sutte så sorgsen?
Nej, det hade varit omöjligt.»
De blefvo afbrutna af någon, som kom och satte sig
helt nära på Georginas andra sida och började tala om
likgiltiga ämnen. Gustaf steg upp, ty den der »någon» väckte
icke den ringaste hjertklappning hos honom: det var en
gammal, munter herre, i peruk och en drägt, bruklig för tjugu år
till baka. Den gamle mannen hade svängt sig vid alla
högtidligheter i sin långa, hvita sidenväst, modern på samma
gång som* han sjelf. I sådant sällskap var det ingen fara
att lemna henne, helst fru Hermer nalkades från en annan
sida och förmanade henne att icke valsa för häftigt och ej
dricka något kallt. Mycket beredvilligt lofvade Georgina
båda delarne.
Sedan ‘hon dansat med Arthur och sina tvenne öfriga
kavaljerer, inträffade tredje valsen, just på major B:s
foran-staltande- och; mot vanlig ordning, mellan tredje och fjérde
kadriljen. Så snart det speltes upp, nalkades han sin dam
med den mest fulländade bugning. Lindorm stod på något
afstånd och fixerade skarpt hvarje drag och rörelse i
Georginas ansigte och väsende.
»Nu är det vår tur, min nådiga!» sade majoren med
den artigaste ton, i det han pådrog sina hvita handskar.
»Ja, det skulle varit så», svarade Georgina förbindligt,
»men herr majoren måste ursäkta, att jag nödgas bryta mitt
löfte emedan jag nyligen legat sjuk och känner mig så trött,
att jag icke vågar dansa mera i afton.»
»Det var utomordentligt beklagligt, min fröken!»
inföll majoren med en lätt axelryckning. »Ni har likväl icke
beröfvat edra andra kavaljer lyckan af de redan lofvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
