Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fina tunna läppame smakade på den aromatiska drycken,
lyddes örat åt de nämde dörrarne, och ögonen, försedda med
konserver, togo samma rigtning.
»Telmas broderi blir ju ganska vackert!» yttrade
friherrinnan i det hon med någon svårighet lemnade sin
be-qväma ställning och vankade bort till en sybåge i närheten
af glasdörrarne. Helt naturligt halkade blicken från broderiet
inåt rummet, och med fingret på läppen vinkade hon sin
syster att närma sig. Men grefvinnans uppresande skedde
alltid med ett visst buller, och som detta äfven nu blef
händelsen, förlorades det beräknade nöjet för våra nyfikna nåder.
I det andra rummet blef också rörelse: några löpningar
på piano’t läto höra sig, och strax derefter inträdde en ung
man af ett blekgult och sjukligt utseende. Hans växt, något
under medelmåttan, var så lutad, att det syntes tvifvelaktigt
antingen årslånga plågor eller något medfödt lyte böjt hans
rygg. Och öfver ansigtet, hvilket för öfrigt var af en nästan
afskräckande fulhet, låg ett helt sorgqväde., så mjeltsjukt,
dystert och bittert syntes det.
Denne unge man var enda telningen af det höga huset,
fideikommissarien grefve Albano von H.
»Ärnar min mor och tant resa ut?» frågade han, och
kastade sig vårdslöst i divanens ena hörn.
»På ett par timmar, min gode Albano!» svarade
grefvin-nan nästan smekande, och i ljudet och böjningen af begges
röster låg något, som tillkännagaf, att det var en svag mor,
som talade till en på förgudning mättad son.
»Min dotter får ju hålla dig sällskap!» anmärkte
friherrinnan Rawenstein med ett insinuerande leende.
»Och efter hvad jag tror, gör hon det rätt gerna!»
tilläde hon uti ännu ljudligare ton, då grefvens tystnad kunde
tillskrifvas lika mycket en lindrig svaghet i hörselorganerna
som hans vanliga tankspriddhet.
»I detta afseende borde man icke föreskrifva henne
några pligter!» yttrade han nu torrt. »Jag älskar utomdess
ej påtvingadt sällskap.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
