Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägare. Men I hafven rätt: jag har aldrig smakat en enda
droppe ur lyckans.. . Söfven mig då.. . Jag vill drömma
... drömma, att något himmelskt väsende öfver mig utströr
hoppets vallmoknoppar.»
Men det blef ingen ljuf vallmodröm ...
»Hvarför ilar jag rastlöst framåt? Hvarför stannar jag
ej vid det redan hunna målet, som der hemma bland mitt
fosterlands fjellar vinkar mig till ro? Nej, icke till ro. Min
ande trängtar till ett annat mål, fordom anadt, sedan
undan-trängdt... nu så lockande. Och likväl ville jag gifva år af
mitt lif, om jag förmådde att redligt återvända i dag. Men
detta är svaghet. Mannens beslut, då det är hans egen
fria handling, bör icke svigta. Viljans seger är hans
himmelrike eller hans helvete.»
Vid slutet af detta tankespel hade hans anletsdrag åter
blifvit mörka. Ögonen hvilade på en punkt, som i början
icke haft något samband med rigtningen af hans idéer, men
ju mera tanken återgick från en exalterad spänning till en
lugnare omfattning af tingen, desto djupare intryck gjorde
också det föremål, hvilket allt mera fäste den. Och detta
var porträttet öfver spisen.
»Guds död, det är honh utbrast han hastigt, nästan
slukande bilden med sina ögon. »Ha, hvilken blick, hvilka
läppar, hvilket uttryck i hela detta ansigte .*. osaliga qviiina,
som jag så väl igenkänner, dig kallade man också en gång
en ’engel\ Men du har nu länge stått inför en högre
domstol än någon af dem, der vi slita våra tvister. Och äfven
han, den förnäme riddersmannen, mannen med de ärfda
privilegierna... Vik bort, I frestande bilder . . bort, bort!
Jag vill dock se huru afkomlingame fatta tidens kraf...»
En sakta vridning i låset afbröt hans grubblerier. Det
var kammar-Stina, som inträdde med kaffe och en korg färskt,
snöhvitt hvetebröd.
I ögonblicket antog arkitektens ansigte ett uttryck af
sorglös vårdslöshet . . . »God morgon, mitt vackra barn!
Dricka ni alltid kaffe så sent på prestgården?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
