Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sålunda ana hans passion. Han förkastade denna tanke.
»En sådan våghals vore väl i stånd att sjelf skrifva sin
låga med eld eller uttala den ännu djerfvare i ord!»
mumlade grefven. »Han har således tappat den, detta är
sannolikast, ty hade den endast legat här för Telmas räkning, så
hade det varit nog med brefven.» Och nu, under det hans
fingrar vände väskan, märkte Albano, att remmen på ena
sidan lossnat. Det var då klart, att arkitekten förlorat den
då han hvilade på bänken.
»Han lär nog söka den i morgon. Den skall få
qvar-ligga, ty så tidigt är icke hon uppe, att han ej först hinner
aflägga sitt morgonbesök.»
Trött nedböjde Albano hufvudet mot handen och
öfver-lemnade sig utan motstånd åt de fantasier, dem natten i
förening med hans egen upprörda inbillningskraft framkallade.
Han tyckte sig se Telma, med brudkransen omkring den bleka
pannan, tyst och tålig foga sig i sitt öde och räcka honom
handen till färden genom lifvet. Derefter såg han henne
knäböjande, med håret i oordning, vrida sig vid hans fötter
och tigga om försköning. Fåfängt, fåfängt: hans armar
omslöto henne med vild häftighet. Hon slingrade sig ifrån
honom, men åter grep han fast om hennes späda lif. Då
nedsjönk hon utmattad, och i hennes blick, som ännu en
gång fästes på honom, låg ett outsägligt bönfallande
uttryck.
Albanos olyckliga själ greps djupt af den bild han sjelf
frammanat. Känslorna, spända till den yttersta pinsamhet,
fordrade luft om de ej skulle spränga hvarje nerv, och hans
värkande hufvud, hans brinnande ögon behöfde kylas af
tårar.
Och Albano gret, gret konvulsiviskt. Klagande
anropade han Telmas bild att stanna, att icke öfvergifva honom
åt en framtid af gränslöst elände. Ord, veka och ödmjuka,
smögo öfver hans läppar, och uttrycket i hans anletsdrag
blef lugnare, mera undergifvet. Hade Telma nu hört och
sett honom, hvem vet hvad en sådan stund förmått? Men
då han var hos henne, beherskades han af stolthet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
