Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reda. Emellertid vågar jag hoppas, att framtiden låter mig
se mina önskningar uppfylda i detta hänseende.»
Så mycket hade han aldrig förut sagt om sig sjelf.
»Invecklade förhållanden», anmärkte prosten litet
nedstämd, »äro just ej min sak, och jag beklagar hvar och en,
som ej öppet kan följa sin öfvertygelse, då fråga är om
valet af dess framtida bestämmelse, utan nödgas göra
afse-ende på sådana...»
Arkitekten rodnade starkt. Han kände det bittra uti
prostens yttrande, och på samma gång han fann sig
förnärmad deraf, smärtades han af den tanken att genom sin
tystnad i det sist vidrörda ämnet stanna i en skugga, hvilken
han så gerna velat undvika att draga omkring sig.
För att emellertid, så mycket som möjligt, förtaga den
obehagliga verkan af denna vändning i samtalet, reste han
sig upp och svarade med all den sjelfbeherskning och
intagande öppenhet, han egde i sitt våld: »Jag tror, att det i
hvarje menniskas lif kan finnas förhållanden, hvilka inverka
på hennes vilja och handlingar. Men hvarje invecklad knut
kan med försigtighet lösas, och när den, som nu trycker
mig, brustit, önskar jag ej bättre än att få kalla Sverige
mitt hem och . ..» Han afbröt sig sjelf. I den ställning,
hvaruti han befann sig, hade han sagt nog, troligen till och
med för mycket.
Prosten Frenkman var icke behäftad med någon
öfver-drifven misstänksamhet. I den afgifna förklaringen- låg
dessutom något enkelt och naturligt, som förmånligt inverkade
på prosten, som i alla fall var högst obenägen att släppa
hvarje hopp om att få kalla den driftige, ståtlige arkitekten
sin måg. Han fann sig således befogad att som giltigt
antaga Leilers svar, och räckte med ett leende, lika uttrycksfullt
som en muntlig ursäkt, handen åt gästen, hvarefter allt åter
borde vara godt. Man trodde sig känna luften liksom renad
från en annalkande åsksky.
Men luftkretsen var denna afton icke bestämd att klarna
på prestgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
