Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leiler fattade lätt dessa rörelser . .. Men de voro honom
ej nog: han förnyade derför sin fråga i en ännu tydligare
form. »Skall ditt förtroende orubbligt stå fast, Alfhild? Vill
du hellre förlora hvad som helst, än fulla tron på mitt hjertas
redlighet?»
»Ja, Leiler, det vill jag!» svarade Alfhild tyst, men
dock med så fast röst, att det väl hördes, att hon kände
hvad hon lofvade. »Jag vet, att det skulle blifva mig lättare
att dö än förlora tron på.. .»
» . .. min kärlek! ifylde Leiler. »Tack, Alfhild! Nu
är det sagdt: nu förstå vi och lita, ehvad än kommer,
tryggt på hvar andra.» Med en hastig, nästan krampaktig
rörelse tryckte han hårdt hennes hand och lemnade rummet.
Obemärkt af de båda läsande herrame, smög sig
Alfhild till sin kammare. »Min kärlek., . nu är det sagdt!»
upprepade hon gång efter annan. Men hon begrep icke
hvarföre detta så vigtiga och högtidliga ord, som hon så
längtat att få höra från hans läppar, just då det nu var
ut-taladt, icke uppfylde henne med alla de himlars saligheter,
som hon trott det skulle öppna for hennes blick. Tvärt
om erfor hon alls ingen salighet; det var så besynnerligt,
så ofattligt, så främmande. Alfhild tyckte sig nästan
främmande för sig sjelf, och ett sådant tillstånd kunde icke
vara ljuft för hennes enkla, oskuldsrena hjerta. Hon gret sig
mätt, och det var den första fröjd hon skördade efter den
vigtiga bekännelsen, att vara älskad, en bekännelse, som
endast borde finnas till för henne sjelf och som icke slutade
på det sätt, sådana ord brukade sluta, méd anhörigas öppna
välsignelse åtföljd af förlofningssymbolen.
Emellertid nalkades mattimmen, och kammar*Stina
förkunnade med en gläntning på dörren, alt det vore hög tid
för kärlekstankame att lemna rum åt de mera solida på
äggröra, ölost och pannkakor, m. m.
»Söta mamsell», sade kammar-Stina, »kok-Lena går ur
skinnet, om hon inte får äggen i flygande. Hon har inga
fler der ute.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
