Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarje afton, taga lutan med mig och spela och sjunga för
honom.»
En glädjestråle lyste i friherrinnans ögon. »Älskade
barn», sade hon småleende, »jag behöfver icke veta mera,
ty på förhand känner jag då, att din sång och dina ord
skola insöfva alla fantasier, hvilka beherskat honom. Han
skall bli frisk, förnuftig och lik andra menniskor. Det blir
ditt verk, och tro mig, min lilla Telma, du skall då till och
med kunna känna dig lycklig. Dysterheten, som nu
förtrollat oss alla, skall upphöra, och du är den räddande engeln.»
Friherrinnan tryckte här dottern med mycken känsla i
sina armar. För någon gång fann den verldskloka damen,
att man kunde tillåta sig att hafva en ömmare scen både
för effektens skull och för det fördelaktiga intryck detta
gjorde på ett vekt hjerta. Men ty värr visste Telma, att det
blott var slutscenen i ett galaspektakel, och detta intryck
var ej fördelaktigt.
Dagar kommo och dagar gingo. Telma sjöng och gret,
gret och sjöng. Och grefve Albano blef allt lugnare och
tystare. Han gick uppe, han rakade sig, lät ordna håret
och började, som friherrinnan nu uttryckte sig, »blifva alldeles
syperb», men det oaktadt tjöto stormarne ändå utom, och
inom blef det ej heller rigtigt bra. Denna höst var det
mera ödsligt än någonsin på Hammarby. Grefven läste
tid-ningarne och lade patiens. Friherrinnan och grefvinnan
spelade schack, och Telma smög, då hon egde en ledig stund,
till biblioteket, hvars fönster lågo åt sjösidan. Men der var
nu också alltid tyst, hade länge varit det. Allt tomt,
glädje-fattigt, dödt, liksom i hennes eget hjerta!
En gång hade en flygtig solstråle inträngt der och
genom sin lifgifvande värme framkallat några fattiga knoppar,
men hösten inträdde, solstrålen försvann bakom bergen,
daggen blef kall och de fattiga små knopparne förkylde sig,
vissnade och föllo af.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
