Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min mor måste först hafva bemärkt det och derpå väckt
min fars uppmärksamhet, ty det töfvade ej länge förrän han
tog mig under enskild skrift. Jag hade då mod att vara
fullt upprigtig och förklarade, att jag hvarken nu eller
någonsin kunde älska Maria. Min far blef i böijan alldeles utom
sig; han var ej van vid att höra en annans vilja yttras,
der hans var uttalad, men hans rörelse lade sig snarare än
jag vågat hoppas, och han bad mig att åtminstone icke
vidröra detta ämne eller tala om någon brytning, förrän jag
under ett par år pröfvat mig.
Jag invände, att detta vore ett bedrägeri mot Maria,
men understödd af något hemligt hopp, ville han i denna
punkt icke gifva vika. Och då det var första gången min
far stälde en bön till mig, kunde jag icke vägra.
Vid afekedet var Maria mycket kall, och det sårade
otroligt min stolthet att icke finna hos henne minsta tecken,
som förrådde saknad eller smärta vid den frånvaro af minst
ett par år, som nu skulle ega rum. Förtrytelsen häröfver
vidgade ännu mera det svalg, som redan från början fans
mellan våra hjertan, och jag reste, utan att med ett enda
ord vidröra det förhållande, hvaruti vi ansågos stå till hvar
andra.
Nu vet du sjelf hur envist jag begrafde mig bland
luntor, så att jag var nära att få tvinsjuka. Det var du,
Blum, som först i detta hänseende öppnade mina ögon.
Jag skref till min far en ödmjuk bön att fa lemna
vetenskaperna åt värdigare idkare samt att det måtte tillstädjas
mig att tåga ut i fremmande land för att arbeta i den väg,
dit min kallelse egentligen låg — arkitekturen.
Det kostade på honom, att hans son icke skulle blifva
en lärd, hvilket han en gång fått i sitt hufvud, men på
min mors och morfars förböner, kanske också för att genom
denna eftergifvenhet lägga ett nytt band på mig, beviljades
min anhållan. Jag fick penningar och reste.
Men då jag nämner min morfar», afbröt Leiler i sin
berättelse, »kan jag ej undgå att säga dig, att jag egentli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
