Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar till pligt, m. m. Hon öfverlemnade sin värnlösa
skydds-lings öde åt mitt ädelmod. Hon kände sin sons svaghet,
och hennes hopp bedrog henne icke. Jag hade icke varit
menniska, om jag låtit henne dö med denna ovisshet.
Maria hörde naturligtvis ej våra samtal, men hon anade
dem säkert, ty då jag en afton, när vi begge sutto vid
min mors sjukbädd, frågade henne om hon , ville blifva min
hustru svarade hon stolt, nästan frånstötande: ’Jag har
aldrig,ansett denna våra fäders öfverenskommelse bindande
för oss Rudolf, och jag önskar att ej heller du måtte göra det!’
Ja, men jag gör det, Maria!’ inföll min mor och såg
på oss båda med sina outsägligt milda ögon. ’Det vore så
skönt att medföra till de förut hädangångna den glada
tidningen att deras barn äfven efter döden vördade deras
önskan!
Jag vill icke vara vidlyftig, Blum! Nog: Maria blef *
några veckor härefter min hustru. Du nedsatte dig på orten
vid samma tid och såg henne första gången som brud.
hon var då närmast i sin storartade skönhets utveckling,
men kall. Våra hjertan lärde icke mer än förut att förstå
hvar andra. Emellertid dog min mor i den öfvertygelsen
att hvad som ännu fattades i vår lycka skulle följa af sig
sjelft, sedan vi blefvo ensamme och blott egde oss sjelfva.
Men, ack, hon bedrog sig. Så länge hon lefde, fans en
solljus punkt, till hvilken vi båda af sympati närmade oss och
blefvo der varmare, vänligare mot hvar andra, men när denna
punkt försvann i oändlighetens natt, då blef en kyla mellan
oss, som vårt högsta bemödande att motarbeta icke
förvandlade i annat än ett fortsatt studerande af hvar andras tycken
och önskningar, ett artigt utbyte af ord och tankar, men
icke af känslor. Blum, jag vet icke om du förstår mig, då
jag säger, att dessa lågo totalt domnade! Luften blef mig
allt mera tryckande mellan hvarje gång jag återkom från
mina byggnadsarbeten, och min själ längtade ständigt ut till
frihet och nytt lif. Tre år trånade jag så och frös vid
min hustrus outtröttliga, men iskalla bemödanden att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
