Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu blefvo Marias kinder åter snöhvita: en underlig oro
häfde hennes bröst, aldrig erfarna känslor stormade genom
hennes hjerta. Hon sade blott helt sakta: »Jag vill höra!»
oeh hoplade, som hon vanligtvis brukade, händerna på knät.
Hufvudet var sänkt, blicken stirrade åt kakelugnsvrån, örat
lyssnade bäfvande och läppen darrade.
Leiler flyttade sig närmare. Hon kände flägten af hans
andedrägt, och en krampaktig rysning bäfvade genom
hennes lemmar: hvarje fiber var spänd, tortyren var långsam.
»Du vill höra mig, dyra Maria.. tack för dessa ord!
Mitt hjerta skall blifva lättare, då ingen hemlighet trycker
det. Men hvar finna ord nog grannlaga att underrätta dig
om mitt tillstånd? Dock, låt mig slippa att söka dem! Du
är för storsinnad att göra afseende på formen. Vet då,
Maria, jag .. . jag älskar . . . älskar af hela min själ,
kanske den enda qvinna, som passar för mig. .. den enda,
som kan göra mig lycklig, den enda, som varit, är och
kan blifva nog för mitt oroliga hjerta.»
»En osmyckad bekännelse!» sade Maria med
fruktans-värdt tillkonstlad köld. Men inom henne glödde och brände
blodet sjudhett genom sina källor. Den ursinnigaste storm
är harmoni i jemförelse med de brusande dissonanser, som
söndersleto hennes själ.
*Den var osmyckad som sanningen bör vara!» sade
han sårad. »Kan hända har jag likväl haft orätt i att vända
mig med detta förtroende till dig, jag måste tro det, men
felet förde också straffet med sig. Jag har, som jag ser,
gjort mig ännu mera ovärdig i dina ögon, än jag redan
förut var.»
»Och är ej just det hvad du önskar?» frågade Maria
tvekande.
»Långt derifrån! Jag är ej nog föraktlig att grunda
hoppet om vår äktenskapsskilnad på begagnandet af ett så
lågt motiv. Nej, jag önskade fast mera, att du måtte ledas
af samma motiv, som näst min kärlek inverkar på mig,
nemligen öfvertygelsen, att vi nu mera omöjligt kunna lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
