Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en viss förlåtlig blygsamhet drog omkring sig den snäfva
buteljfårgade klädesrocken och jemkade skygget på den
socker-toppsformade svarta sammetshatten, »kära fru syster, om mig
är gudnås inte värdt att ens talal Fattigdom och
barnungar, utmätningar och gräl upp öfver örona sent och bittida,
det är min lott dag ut och dag in. Men så slet jag mig
nti från alltihop! För, herre gud, skulle en stackars menniska
aldrig ha en fömöjlig stund i hela lifvet, då en jemt å samt
får dras med de grufligaste lidelser, ja sådana lidelser, fru
syster," att hjertat just är färdigt att remna, så stode en
aldrig ut. Ja ja, jag säger ingenting, för det anstår inte
en hustru att tala på dens bak, som hon ska’ dela ljuft och
ledt med, men det säger jag, som jag nyss nämde, att skulle
hon aldrig ha någon förnöjlig stund, som en marknad, ett
barndop eller bröllop, der hon kunde få träffa en bekant och
utgjuta sina lidelser, så stode hon aldrig ut med’et.»
»Stackars menniska!» tänkte Alfhild, som hörde det
half-hviskande samtalet och nu vände sin uppmärksamhet på en
annan grupp.
Vid sidan af ett väldigt utskjutande skåp, hvilket genom
sitt nära samband med kakelugnen, bildade ett slags skärm,
stodo tvenne personer temligen dolda för de andras blickar.
De samtalade ifrigt, men lika ofta som de sågo på hvar
andra, skickade de spejande ögonkast till yttre dörren. Fruktan
att blifva öfverraskad af något särdeles ovälkommet vittne
uttalade sig i deras drag... Det var ett ungt par.
»Ack, du sötaste af alla verldens rosor och pioner»,
sade landtjunkaren och tog liksom händelsevis snibben af
flickans schal, för att ändå få hålla i något, »min ljufva
blomma, hvad det var lyckligt att jag träffade dig här! Jag
hade så när jagat lifhanken ur far mins gamla krakar då
jag fick se din fasters blå kalesch, och när jag fick
ögonen på ditt gröna flor, höll jag på att kasta mig ur
som en galning. Men, Lovisa lilla, vår tid är så kort, vi
kunna så sällan träffas: jag får aldrig rigtigt tala ut mina
tankar. Säg, sötaste Lova, är faster allt jemt lika obenägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
