Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot honom. Han räckte henne tyst handen, men då han
erfor den lätta darmingen af hennes och såg hennes
obe-skrifliga förvirring, måste han tillstå for sig sjelf, att han
aldrig förr än i detta ögonblick betraktat henne med
opartiska ögon.
»Huru befinner du dig i dag, goda Maria? Din farg. . .»
han tvekade och tystnade.
»Du vill säga, att min färg ser ut som helsan., ja,
jag är något bättre. Men kaffet kallnar, tillåt mig i dag
betjena dig!» Vid de orden »i dag» darrade hennes röst
märkbart; det låg ett nästan öfvermenskligt bemödande i
hennes lugn.
De begge makarne satte sig på hvardera sidan om
bordet, och Maria kunde till och med småle, då hon räckte
honom koppen. Men det gifves ögonblick i lifvet, då ett
småleende gör oss mera verkligt ondt än det mest bittra
och skarpa ord. Så var händelsen med Leiler. Marias
leende skar honom i själen och tillfogade honom större
ångest än alla tårar och förebråelser förenade kunnat
åstadkomma. Han kände henne och visste, att hennes
qvinlig-het, så djupt sårad, förbjöd henne att visa sitt verkliga
själstillstånd, samt att hon dessutom var nog stark att, med
döden i hjertat, kunna le för att ej vinna hans medlidande,
då hon ej kunnat väcka någon annan känsla.
»Vid gud», tänkte Leiler, och förde Marias hand till sina
läppar med en grad af rörelse och aktning, den han förut
aldrig så visat henne. »Blum hade rätt! Jag kände henne
ej förr än nu. Hon är en öfVermenskligt högsinnad qvinna,
och hade hon ej varit så stolt, så beräknande ljum, då mitt
hjerta under de flydda åren ofta längtade efter en soldag
att värma sig vid, eller om hon ens försökt att vinna det
på de små eröfringsvägar, som äro qvinnan tillåtna, skulle
det hafva lyckats. Men nu, nu är det förbi! Mitt hjerta
har funnit sin del i en varelse, som icke ens fattar en sådan
sinnesstyrka som Maria utvecklat. Alfhild, en solstråle från
himlen, smyger varm och längtande till mitt bröst; hon söker
Kyrkoin vian ingen I. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
