Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting, som han med bästa vilja icke kunde uppvärma eller
förmildra. Att det just var isen i hans eget sinne,, hvari
hela denna obehagliga affär liksom fastfrusit, kom Blum icke
att eftersinna: kanske hade han ej velat medgifva det ens
för sig sjelf. Ty mannen förblifver alltid man, och han
medgifver ej gerna någon svaghet, som kan sätta hans
rättvisa och opartiskhet i fråga. Hvad Blum skrifvit, förblef
således skrifvet: det fick stå, och nu öfvergick han till sista
punkten, hvarvid det alldeles omedvetet hette: »DyrasteMaria!»
(Mindre än ett superlativt uttryck kunde ej begagnas, då ett
epitet ändtligen skulle vara med).
»Dyraste Maria! Huru god är ni icke, hur innerligt
tackar jag er ej för den vänliga rad, som låter mig veta,
att ni saknar mig, att ni med längtan motser
midsommaren! Ja, vill Gud, är jag hos er S:t Hans-afton. Och huru
jag längtar efter denna glädje, huru jag räknar, det vill, det
bör jag icke säga er, ty ni skulle kanske le och må hända
icke tro, att den lugne Blum kan erfara hvad en stark,
innerlig längtan vill säga och hvilket välde den utöfvar öfver
hela hans väsende. Och derom måste ni ändå kunna vara
förvissad, då ni erinrar er, huru ensligt och indraget jag
lefver här på mitt Lindesberg med mina åkrar, mina hästar
och mina hundar. Jag har väl förut tillbragt min tid lika
ensligt, det är sant, mén så länge Maria bodde gentöfver på
det lilla Törninge, kände jag ej denna ensamhet till den
grad som nu, då hon är långt borta och ej mera någon
vänlig röst bjuder mig välkommen, när jag träder öfver
omhägnaden, som skiljer våra ängar, och af gammal kär
vana går fram till det lilla lugna, hvita huset med de
grön-målade fönsterluckorna. Ingen enda gång har jag varit der
inne. Oaktadt ni anförtrott mig nycklarne till helgedomen,
eger jag ej mod att beträda den och se dess ensliga
graf-lika inre. Hvad jag isynnerhet aldrig skulle kunna se, vore
dagligstugan, der ni vanligtvis satt på den vackra pallen
vid kakelugnshörnet. Er bild, sittande eller gående af och
an i de husmoderliga bestyren, föresväfvar mig så lifligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
