Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är det möjligt, att jag kunnat vara så olycklig att
såra er?» (Leiler anslog med öfvad takt en annan ton.)
»I sådant fall skulle jag känna mig otröstlig att vara
missförstådd, ty kunde det vara ett fel, som behöfdes bestraffas,
att önska sig den ynnesten af en dam, att hon nedläte sig
till det oskyldiga anspråket att bli road af en gäst inom
huset?»
Det var Telmas olycksöde som gjorde att hon just nu
såg upp, såg de farliga ögonen med ett bedjande uttryck
fasta på sig. I de smekande tonerna af hans välklingande
röst låg äfven ett välde öfver hennes själ, från hvilket hon
utan framgång sträfvade att lösgöra sig. Hon ville hvarken
hafva hört eller sett, men mot sin vilja såg hon mer än
hon såg, hörde mer än hon hörde.
»Ni är ej längre förtörnad på mig?» Arkitekten böjde
sig så djupt, att hans lockar vidrörde den höga garneringen
på hennes klädning.
Telma tyckte sig förgås. Hon erinrade sig den
förfärliga aftonen, då hon sittande på kanten af Albanos säng,
med en dödsrysning kände sig omsluten af hans armar. Då
sträfvade hennes kropp att lösgöra sig ur fängslet. Nu var
det anden, som kämpade för att undandraga sig ett välde,
hvilket nästan förekom henne som en förtrollning. Hon ville
stiga upp, hon ville lemna honom; den finaste känslan i
i hennes väsende led, ja, sårades af att stanna qvar, och
likväl var hon bunden liksom med osynliga band.
På så nära håll hade Telma aldrig betraktat Leiler.
Vinden spelade genom de fina bucklorna af hans svarta hår;
pannan syntes i skymningen nästan marmorhvit. Ögonen,
då de höjdes till henne, tindrande af en eld, den hon ej
mägtade fördraga, och omkring läppame, då de öppnades
till en tyst suck, lekte de fina dragen af trotsigt öfvermod,
med möda skuggadt under manteln af blyg vördnad.
Det intryck, Telma i denna stund erfor, var icke ljuft
likt dem, hon mottagit vid berggrottan. Det låg väl alltid,
och nu mera än förr, något oförklarligt tjusande i arkitektens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
