Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min flicka, icke må du tro, att det är rätt handladt, att du
murar in dig på detta sätt, långt derifrån, och för helsan
är det ock skadligt... Min själ, om ej det bästa, som kan
företagas, är att hålla sig ute .. Kom nu, sätt hatten på dig
och tag schalen på armen, så skola vi följas åt, ty du må
aldrig tro, att jag går min väg med oförrättadt ärende!»
Alfhild gjorde ej flera invändningar, utan fogade sig ’
tyst och eftergifvande i gubbens förslag, och snart vandrade
de, stödda på hvar andra, nedför de sandade och prydliga
gångarna i prestgårdsträdgården. Gubben Ömros gjorde
Alfhild upmärksam på huru än här ett stånd måste bindas
upp, der något ogräs bortplockas och der en spalier flyttas
eller göras om på bättre sätt. Hon hjelpte till och tycktes
njuta af den sköna, omvexlande färgprakten i de med blommor
af alla slag kantade gångarne, men i sjelfva denna njutning
låg likväl något dödt, något som alla farbror Sebastians mest
uppfinningsrika omsorger ej förmådde väcka till lif.
»Nu kunna vi sätta oss litet!» sade gubben och förde
henne upp till den der lilla soffan på gården, der hon så
ofta förra året, ja nästan hvarje afton suttit med Leiler.
Alfhild ryste (denna plats undvek hon alltid), och då
Sebastian drog henne ned mot hennes vilja, var det henne
omöjligt att dölja sin rörelse. Hon lät hufVudet sjunka mot sin
trognaste väns axel, och liksom gubben nog anat hvad som
föregick i hennes inre, bredde han sin stora rödrosiga näsduk öfver
hennes hufvud, för att flugorna ej måtte besvära henne, såsom
han sade, men egentligen för att slippa se dessa tecken till
sorg, dem han aldrig kunde vänja sig vid, utan att han
äfven sjelf kände en underlig ryckning i ögonlocken.
Så sutto de en lång stund, utan att tala. Gubben blef
allt vekare om hjertat, under det på hans läppar tyst
bort-dog den ena barska soldat-eden efter den andra öfver
byggmästaren, hvilken farit fram och härjat, likt en mordbrännare,
bland qvinnohjertan. »Ja, om jag bara en gång finge klämma
honom sönder och samman \» mumlade han, men strax
derpå suckade han ännu djupare.....Den striden dugde ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
