Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon älskar högst på jorden, att se sig tvungen till att bränna
lefvande på bål de känslor, hvilka lifvat hennes hjerta . . .
bränna dem till aska och jemte dem begrafva hvarje
förhoppning om sällhet.
»Nå, jag känner och förstår er nog, gode Bluml» sade
Maria med ett vackert uttryck i blick och väsende. »Ni
män viljen icke mottaga tacksägelser; åtminstone gör ni,
det goda för dess egen skull, ej för det svaga
taeksamhets-offret af henne, åt hvilken ni egnat edra omsorger... Men
kom nu, min bäste vän, och låt mig ännu en gång der nere
i mitt lilla hem bedja er vara välkommen! Vår goda värdinna,
den raska Elisa, har redan middagen färdig, och jag är viss,
att den skall smaka er förträffligt efter sjöresan.»
Blum log till bifall, och nu hoppade Maria med öfvad
vighet förut, och han följde med djerfva språng efter. De
stodo snart på den heta sandmarken, hvilken nästan brände
under deras fötter.
»Ack, att vi hafva så ondt om en frisk gräsfläck!»
sade Maria och stannade, för att upplocka några små vackra
musslor, som glindrade i sanden.
»Ja, sådant lärer väl icke vara godt om», menade Blum,
»men hvad naturen här erbjuder i stället finner jag vara
af ett stort och rikt intresse. Nu, till exempel, ligga väl
böljorna stilla och sola sig mot stranden. I morgon tumla
de kan hända om i vild strid och låta sitt fradgande skum
yra högt öfver dessa obetydliga små stenar och snäckskal,
med hvilka de i dag roa sig i fredlig lek. Hör detta
behagliga sorl, Maria, med hvilket de locka våra öron och
hela vår, själ till sig! Det är härligt. Jag beundrar deras
stilla musik i dag. Men om de i morgon rusta sig till strid
och gny och slå skyhögt mot klipporna, som de nu smeka,
då beundrar jag icke blott, jag förstummas, ty i stormen
hör jag Gud tydligare än i stiltjen.
»Ni är poetisk, Blum», svarade Maria småleende, »men
rätt har ni likväl. Detta kan ingen känna lifligare än jag,
som nu blifvit så förtrogen med detta element, att det stund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
