Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu, mot senare tiden, huru fint och mildt
aktningsfull hade han ej blifvit! På tusen sätt, osynliga för alla
andra, utom för henne, bevisade han värman af sitt deltagande,
bitterheten af sin smärta att se henne lida. Arkitekten
utvecklade i sin förmåga att behandla Telmas varma, men
veka hjerta en demonisk skicklighet. Det var ett elastiskt
ämne, som han böjde efter sin godtyckliga nyck; än lyfte
han henne till höjden af jordisk lycksalighet, dit hans blotta
blick, läppens farliga krusning eller ett halfhviskadt ljud förde
den lättrogna, än åter svepte han en is-slöja allt tätare
omkring sig, och då var hans blick frost, hans läppar orörliga
och hans utseende, hans väsende så stelt och tungt, liksom
han sjelf utgjort en del af, det stenrike, hvilket han dagligen
behandlade. När en pinande smärta uttalade sig i hvarje af
Telmas drag, när hennes blick, mot hennes bättre vilja,
forskade i hans utan upplösning och grefve Albano i det
samma från det mörka soffhörnet ljungade ett par
ögonkast på den olyckliga, som ej mera egde förmåga att
be-herska sig, då, ju djupare Albanos qval uttalade sig, ju
starkare hans läpp darrade och hans ögon brunno af vild smärta,
desto finare blef det löje, som någon gång spelade omkring
Leilers mun. Han tänkte på Jeames Legangers qval, och hans
bättre känsla förstummades allt mera; han läppjade med
begärlighet ur hämdens bägare, dubbelt oursäktlig, emedan
denna hämd träffade den, som ingen del hade i det förflutna.
Leilers själ hade djup, som den ej sjelf visste af... Egna
lidanden förbittrade honom så, att samvetets hviskningar dogo
bort ohörda. Men nu ville han ej gå längre; det skulle vara
slut ... Han sade det med bestämdhet. Ja . . han ville det,
men stod det i hans magt att beherska händelserna.....?
»Vi skola väl tänka på att uttaga lysning!» sade
grefven en dag till sin son, då de voro ensamme i salongen
och den senare satt som vanligt och tuggade på naglame.
»Det blir min^sann hög tid, min käre Albano, om du vill
hafva bröllopet vid den tid, som för länge sedan bestämdes,
nemligen i slutet af instundande månad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
