Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad är det åter för sken på gården?» frågade hon
med skälfvande röst.
»Fru grefvinna, det är.. » Den tilltalade vågade ej
fullborda meningen.
»Återkomma de?» I grefvinnans ton låg ett
sönderslitande uttryck. Den stolta grefvinnan von H. darrade som
ett asplöf, men intet ljud af klagan smög öfver läpparna.
En af brudsömmerskorna, som stod vid fönstret, svarade
med ett långt utdraget: »Ack, ers nåd!»
Grefvinnan frågade icke mera. Med långsamma steg
gick hon ur försalen, lik en vålnad skred hon genom
korridorerna och kom ned i förstugan. Der möttes hon först af
sin make, som med ögon, hvilka nästan sköto ur sina gropar,
gick mot henne, fattade henne i sina armar och vände henne
till baka. Men grefvinnan drog sig undan det tysta våldet
och stälde sig framför tåget, som följde efter grefven. Det
var sex tjenare, hvilka på sina flätade armar buro
fidei-kommissarien grefve Albano von H., sista telningen af äldre
grenen inom familjen.
Grefvinnan kastade blott en blick på de förvridna dragen
af det enda väsende, hon gifvit lifvet. Utan ett ljud sjönk
hon ned på det kalla stengolfvet, och då tåget skred förbi
föllo stora droppar från Albanos hår ned i modems ansigte.
Grefven och gamle Borgstedt upplyfte den afsvimmade i
sina armar och förde henne bort.
Dagar och veckor förgingo innan hon åter vaknade till
fullt medvetande af sitt rysligt tomma lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
