Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af nickning, yttrade: »Huru är det med helsan, lilla mamsell
Frenkman? Bleka rosor både på kinden och håret, aj, aj ...»
Alfhild rodnade. Men utan att afvakta svar, vände sig
den tilltalande åt en annan granne.
»Prostens dotter? Förträffligt tidsfördrif under vistandet
på’ landet!» tänkte Linus och fördubblade, till fröknames
harm, sina fina artigheter mot den sköna ofrälse flickan.
Men mödrarna hade sina ögon stadigt rigtade på majoren,
hvilken svettades under bördan att representera som värd. Han
var så fullt sysselsatt, att han ej med en enda blick hann
öfverskåda någon annan del af de unga damernas rad än
den, som hans båda grannfruar vexelvis uppmanade honom
att taga i ögonsigte, och hvad han der såg var så litet
frestande, att han tackade gud, när middagen var förbi.
Under den öfriga delen af dagen gick det rätt trögt.
Alla försök att locka majoren från herrarne misslyckades.
Han lät Linus behålla fältet hos damerna. Men herr
löjtnanten gjorde hvad honom helst lyste; han vred och vände
sig i alla rigtningar omkring Alfhild. De andra fruntimren
föreföllo honom, utan undantag, vara för gamla, för fula, för
litet intagande att kunna fängsla.
Äfven sista försöket af de bedragna mödrarna aflopp
illa. I ett rum till höger om stora salongen stod Lisa och
serverade kaffe. Till detta rum gjorde sig den ena nåden
efter den andra ärende och kunde icke nog beundra ett
så öfverdrifvet godt kaffe och en så väl lagad middag. Fru
Lindboms axlar kringklappades, men som Lisa, före gästernas
ankomst, fått en vink om majorens harm att se deras lösa
förslag förrådt, hade äfven hon blifvit misslynt och såg nu
i hvarje särskild artighet en utlagd krok. Men Lisa var
aldrig mera på sin kant än i dag, och ingen kunde smickra
sig af ett rätt vänligt ord, undantagandes Alfhild, hvilken
till och med fick hjelpa henne att servera kaffet.
Med sviken väntan inpackade sig åter de eleganta damerna
i vagname, och majorens torra »jag tackar ödmjukligast»
på deras insinuerande bjudningar föreföll så afskräckande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
