Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[- ”Emedan-]{+”Emedan+} — sedan Rosa är fullkomligt fri,
ocb ben nes känslor ändå aldrig tillhörde kapten
Ferdinand så fullkomligt, som de borde
hafva gjort det, vid afslutandet af ett så
vig-tigt förbund, — jag möjligen i en framtid —.
Men nej! herr professorn skrattar åt mig.
En ynglings drömmar kunna väl vara
förmätna; men att kläda dem i ord,
förtje-nar en förståndig mans leende.’*
”Jag ler icke åt herrns drömmar, icke
heller åt de ord, hvaruti de kläda sig,** sade
professorn vänskapsfullt, och sträckte sin hand
åt Mannerstedt. ”Jag har ju sjelf en gång
varit ung, och dessutom sjelf nu gjort mig
den mödan att framlocka dessa drömmar, för
alt se, huru de skulle taga sig ut, då de
kläddes i ord. Och om ett leende af gnmmal
vana sväfvade öfver mina läppar, så var
detta visst icke ett löje öfver sjelfva saken,, utan
öfver herr Mannerstedts svårighet och
blyghet att framställa den. Enligt min tanke
ligger ingen förmätenhet till grund för ett
sådant hopp. Märk, jag säger hopp,
ingenting vidare. En karl bör aldrig binda sig,
ej heller söka vinna en flickas hand, förrän
ban eger ett stycke bröd att bjuda på,
hvil-ket räcker till åt dera begge. Res derföre
med glad t och godt mod, sträfva och
arbeta; ett litet understöd «kall irVe felas; och
när herrn en gång erhåiiil rektoii»sysslan i B**,
och tagit det vackra, trefliga skolhuset i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
