Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Fästmön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,;Tyst, tysti” ropade bägge på en gåhg och lyssnade med
spänd uppmärksamhet.
Den främmande frågade någon på gatan, om det var
as-sessorskan Stoltsenbäoks hus, och då det besvarades med jar
steg han in. Henriette hade knappast hunnit ordna lockarne
framför spegeln^ då dörren öppnades och den efterlängtade
inträdde. Tant Elisåbet hade genast, ihågkommandé sin mindre
ordnade klädsel, förfogat sig i ett annat rum.
”Har jag den äran att trädfa mamsell Stolt senbäck ?"
frågade med en artig bugning vår gamlé bekante.
,?Ja!” svarade Henriette med en behagfull nigning.
"Ryttmästare Sterner, förmodar jag, min — min fästman
Konstantins kusin
. . och snart äfven er, min nådiga, om jag får den
lyckan att se hans förhoppningar förverkligade !v yttrade Sterner
och förde den vackra Henriettes vackra hand till sina läppar.
”Och jag skulle skatta mig ännu lyckligare, om ni
förskottsvis ansåge kusinskapet oss emellan såsom redan besegladt.”
Må vara, min herr kusin,” yttrade Henriette, jag skall
genast taga vår slägtskap i anspråk för att få besvarade en
mängd frågor. Huru mår Konétfentta? Är han stig lik?
Längtar han mycket hem? Huta Snart Slutar han sina
angelägenheter? Och, för det femte och sista, ni måtte väl
halva porträttet med er?”
vDe första frågorna kan jag besvara titl ert nöje. Han
är frisk, fullkorn likt lik sig, längtar mycket hem och inträffar
om tre eiletf fyra månader härefter.... Men nu kommer sista
punkten.’
”Ahf porträttet!” af bröt Henriette. ”Ni måtte väl
aldrig halva förlorat det, ktwin Alexander?”
”Icke just det, mön tyvärr något, som icke är mycket
bättre. Kan ni förlåtb mig, älskvftPda kusin Henriette, om jag
bekänner att jag — glömt det i mitt sehatutt, hvilket ej kom*
mar hit förrän med Konstantin?9
vl sanning,” svarade hon och var nära att utbrista i
tårar, ’ jag vet icke hnru jag skall kunna nrsäkta en sådan
förseelse! Om ni blott kunde föteställa er huru mycket jag gladt
mig deråt — men hvad är att göra! Saken är ohjelplig: jag
måste således förlåta er.” Hon räckte honom handen till teo*
ken af försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
