Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. En scen ur gamla romantikens skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en vän i grannskapet, i hvars sällskap jag flere dagar jagat.
Han befann sig denna dag illamående, och jag begaf mig ut
ensam. Uppehållen af några tillfälligheter, hade jag fördröjt
mig och blef slutligen öfverfallen af det förfärliga ovädret, och
jag stod just i begrepp att locka in hundarne för att
skyndsamt återvända hem, då jag, vid det jag trädde ut från
skogsstigen in på landsvägen, fick höra ett genomträngande nödrop. Man
behöfver väl ej här frukta för röfvare, men som jag visste att
några beryktade lifstidsfångar brutit sig ut och, efter berättelse,
skulle tagit sin tillflykt till dessa skogar, föll det mig dock i
sinnet att någon menniskas lif kunde vara i fara. Jag såg
derföre hastigt om knallhattarne på min goda dubbel bössa
och skyndade dit, hvarifrån ljudet kom. Knappt hade detta
blif-vit verkstäldt, förrän jag såg en häst i fullt fyrsprång sträcka
emot mig. Han bar ett fruntimmer, som hade släppt
tyglar-ne ocb hvarje ögonblick höll på att falla af. Jag skyndade
emot hästen, men nästan i samma ögonblick jag fick fatt i
tygJarne, föll ni ur sadeln utan att det var för mig någon
möjlighet att hindra det eller taga emot er Ni var till all
lycka mera skrämd än skadad. Jag band hästen vid ett träd,
och egnade er det ringa bistånd, jag under sådana
omständigheter kunde åstadkomma. Men det blef mig omöjligt att der
få er till sansning. Jag påminde mig då detta eländiga kyffe,
hvilket nu kunde anses välkommet, emedan det åtminstone
hade den fördelen att ligga nära till hands. Jag bar er
således hit ocb var nog lycklig att se er åter vakna till lifvet.”
”Jag tackar er af allt mitt hjerta!” sade flickan blygsamt.
* Hvad skulle det väl blifvit af mig utan er mellankomst?
Min mor. som ieke befinner sig långt härifrån, lärer
emellertid sväfva i den grufligaste oro för min skull. Öka derföre den
förbindelse, hvari vi redan stå till er, derigenom att ni
ledsagar mig hem. Ovädret är väl svårt, men jag måste söka
trotsa det.”
”Jag fruktar detta icke blir någon lätt sak — men om
det är er bestämda vilja, så får det ske. Och som emellertid
ingen är tillstädes, som kan presentera mig, måste jag göra
det sjelf. Mitt namn är Axel Stålkrona, kornett vid
—regementets husarer. Vågar jag vara så djerf och frågu hvem jag
får äran ledsaga och hvart det skall ske?”
Flickan höll just på att svara, då i detsamma ett par
grofva karlröster hördes utanför med häftighet ropa: Öppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
