Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Försonings- och omvändelseförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och den ryttmästaren — den menniskan måste vara
sammansatt af is!" tänkte Henriette. ”De äro lika afsky värda b&de
han och kornetten — men nu tackar jag ^rud att jag icke
kom att verkställa mitt förhastade beslut.”
Sterner bemärkte hennes rörelse och den tysta
tankegången. * Finge jag gifva Henriette ett råd/* sade hant så
blef-ve det att genast räcka Konstantin handen till försoning, att
för framtiden vara mera försigtig och att visa mindre
egenmäktighet och sjelfförtroende.”
Hon teg några ögonblick. Jag tror, * började hon, ”att
ryttmästaren menar väl, ehuru jag uppriktigt får tillstå att
ingen man hittills fört ett så öppet språk med mig; men
emellertid vill jag följa rådet så godt jag kan. Låt oss
derföre skynda till Konstantin!"
vNå, det tycker jag oro!” yttrade ryttmästaren och kysste
Henriettes hand. Tro mig, en sann vän smickrar aldrig,
men han menar så mycket mera redligt. Och i händelse jag
får göra en ytterligare erinran, ber jag er komma ihåg att
en flicka, som bortskänkt sitt hjerta, ej mera är alldeles så
sjelfrådig som då hon är fri.”
Det är verkligen bra svårt!” suckade Henriette, i det
hon tillknöt banden på sin hatt och jemkade slöjan i ordning.
rAh, tro ej det.!,? sade ryttmästaren. Mins skriftens
ord: ’Kärleken är tålig och mild, den lider allt, den tror
allt, den hoppas allt.’”
”Nej, för guds skull, förskon a mig!” bad Henrittte. Jag
har hört mer ån nog af det slaget.” Och under det hon
leende fattade hans arm och började sin hemfärd, tilläde hon :
En väldig talare för predikstolen har gått förlorad i
ryttmästare Sterner. Vågar jag fråga b vårföre vi icke finna
kusin Alexander på den plats, som naturen tyckes hafva anvisat
honom?”
”Troligen derföre,” svarade ryttmästaren, natt mitt hjerta
skulle brustit, då jag sett huru mina unga sköna åhörarinnor,
de herrliga knopparne i vingården, leende mött alla dristiga
fjärilar, som kommit att suga doftet från rosenbladen, men der
-emot hängt hufvudet, när den välmente vårdaren velat
uppfriska dem genom några droppar ur det andliga lifvets helande
källa,*’
Henriette frågade icke mera, och båda ökade sin gång.
Nära gården mötte de Konstantin, som med ett glädjerop flög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
