Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ett obehagligt äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bennos själ, men en l&ng stand förgick, innan det blef henne
möjligt att tal?. För inånga olika känslor bestormade henne
samtidigt.
”Tack för ert deltagande, herr ryttmästare!" hviskade
bon ändtligen och försökte uppstiga.
"Himlen rare pris att jag f&r höra er talal” sade Sterner
med innerlig glädje, skyndade upp frän sin plats pä
trädstammen och satte sig bredvid henne. ’ Jag är förtviÅad, min
fröken, att hafva försatt er i denna belägenhet. Ni kan
aldrig. och ännu mindre kan jag sjelf, förlåta mig det.”
"Tala ej om förlåtelse — den bör ju ej komma i
fråga!’ sade hon så sakta som hade en anderöst låtit höra sig.
‘’Ni kande väl aldrig förmoda att finna mig här vid denna
tid, och jag har iugen ursäkt för denna afvikelse från
vanligt bruk. Men det finnes något inom mig, som icke kan
bindas vid tid och rum. Jag har älskat dessa ensliga
vandringar i nattens skugga, der jag ostörd af alla andra blott
egt mig sjelf. Men från denna stund hafva de upphört. Vill
ni lyssna till en bön, den min belägenhet aftvingar mig?”
"Befall, min fröken! Står det i min förmåga att uppfylla
den, så vet ni förut mitt svar.’*
"Ni lofvar då, vid er heder, att ej för någon, icke ens
för er allra förtrognaste vän omtala denna händelse, äfven
om ni får höra att den medfört ledsamma följder? Har jag
ert löfte härom, ryttmästare Sterner ?p
j*g *r&r vid min ära och den aktning, jag hyser för
er, min fröken, att aldrig gifva den afiägsnaste häntydning på
denna händelse! Må den blott ej verka menligt på er
helsa! Jag skulle då anklaga mig såsom den olyckliga
orsaken dertill."
"Var lugn och fullkomligt obekymrad!’* bad hon med en
förunderligt svärmisk ton. ’ 0m jag än skulle dö, vill jag
icke klaga, ty ni bryter ju aldrig ert ord ... Nu, herr
ryttmästare, låt oss gå! Mina krafter tillåta mig det.”
Sterner fattade hennes band. Den hade nyss varit iskall
— nu glödde den af feberhetta. Han tryckte den med
rörelse, tigande gingo de genom de mörka gångarne och
Wilhelmina. som väl kände dem, tog en liten korsväg, hvilken
snart förde dem till bron. Sterner. som fruktade stt hon
under hemvägen kunde falla af mattighet och af hennes
feber-Repr »sentanten. TI. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
