Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Dåliga nyheter. Westerlinds observationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jo, en exprea »kulle i Ögonblicket afgå, och medan
kornetten skref till doktorn om händelsen, flög karlen hit, men
nu är det troligen för sent."
"Om hvilken händelse talar du, Westerlind? ’sade Sterner
med all den sjelfbeherrskning, som stod honom till buds. I
sjelfva verket hade han aldrig fruktat så mycket för
någonting som för de ord, han väntade från betjentens läppar.
"Jo, herr ryttmästare, jag talar om fröken Wilhelminas
hastiga sjukdom, hvilken satt hela huset i rörelse. Det har
gått till på så sätt.... men herr ryttmästaren tål intet
sqval-ler. Jag har hört det af drängen, och ljuger han, så ljuger
jag. . . Kanhända det bara besvärar ryttmästaren ?
"Alldeles icke, Westerlind — berättelsen om en sjukdom
är intet sqvaller. Låt höra!"
Westerlind, som ganska väl såg på ryttmästaren att
ärn-uet intresserade honom, hostade åtskitliga gånger för att sätta
sin herres tålamod på prof. Då han nu var säker att i sitt
tal icke blifva afbruten med det vanliga: Det är godt, var
kort,11 o. s. v., påtog han sig en vigtig min och b5rjade
ändtligen:
"Fröken Wilhelmina bor ensam i ett gafvelrum, just det
som ligger hitåt — ryttmästaren kan se fönstret härifrån.
Nå, i dag morse kom hon icke som vanligt ned till
frukosten. Sedan man förgäfves väntat på henne öfver en timma,
gick först jungfrun och sedan fröken Rora upp och knackade
på dörren, ty nyckeln var urtagen, men de fingo intet Svar.
Hon knackade på nytt — lika tyst: men plötsligt började
det talas högt derinne, och man igenkände fröken Minas röst,
hvilken ropade flera gånger efter hvarandra: ’Oroa er icke,
nej, för all del oroa el* icke -— det var mitt eget fel, min
oförsigtighet !* Derefter började hon högt gråta och skrek
häftigt: ’Hvad skall han nu tänka — jag har förrådt mig.
förrådt mig’. .. med mycket mera, som hon hittade på i yran,
Stackars lilla fröken. Förskräckt flög fröken Rora ned efter
körnetten, som slog upp dörren, och der låg nu fröken Mina
glödande röd i starkaste féberyrsel. När hon fick se brodern,
blef hon alldeles ifrån sig, och ropade oupphörligt att han
icke skulle förfölja henne, utan gå sin väg och vara
barmber-tig. . . Nå, herr rytttmästare, är det ej fasligt, när sjukdom
kommer så häftigt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
