Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Systrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Åh nej, söta Mina, det är ju bara sladder ! En betjents
berättelse, om det än vore den mest intressanta, är ju icte
något passande samtal för oss: det leder aldrig till något
godt — är det icke så? Mer jag får vål icke vara elak,
då jag ser på dig bur innerligen gerna du Önskar veta det.
Således vill jag nu omtala hvad jag hört."
Rodnande Öfver den svaghet, hon förrådt för Aurora’,
vände Wilhelmina sig bort och sade kallt: "Gör som du vill,
kära du — det är mig fullkomligt likgiltigt.**
’Nej, nu talar du ej uppriktigt!” sade Aurora. ”Det
är alldeles icke värdt att du gör dig till, utan hör nu!"
Härvid började Aurora uppduka sina nyheter. nRyttm£
staren måste otvifvelaktigt vara kär i dig, ty han har sväfvat
i dödlig ångest, alltsedan han fick veta att du var sjuk, ocb
vid första goda underrättelse, han erhöll af Westerlind, samma
dag han gjort sin första visit här, gaf hån denne tio riksdiiler
banko. Hvad tycker du om det, Mina lillaV”
"Jag tycker,’* svarade Mina hastigt oeh med en visst icke
obetydlig förtrytelse, vatt allt detta är nonsens, som ické
hänger ihop. Eller kan du förena det med ryttmästaren*
grannlagenhet ? Skulle han — hurudana ock lians känslor
voro (och det finnes ej ringaste skäl att gifva dem den
tydning som du nyss ville ge) — på ett för mig så
förnärmande sätt offentliggöra sitt deltagande? Det är omöjligt, och
jag förbjuder dig, Aurora, att någonsin göra mig till föremål1
för dina och madam Blidbergs meddelanden.”
Mycket förundrad såg Aurora på systern, vände sig
saktmodigt ifrån henne och tillagade i en tékopp, utan att sägå*
ett ord, det nyss försmådda kylande pulvret.
”Drick, goda Mina!” bad hon hjertligt. Jag ser att
febern gör dig icke allenast ondt, utan äfven ond.” Men
Wilhelmina sköt bort både koppon och den vänliga handen, som
framräckte den.
’Jag vill vara i ro och ensam ! * sade hon i en
afgöran-de ton. "Gå ned till mamma, lilla Rora! Jag1 mår
fullkomligt väl.*’ Tyst som ett mildt oeh lydigt bärn lemuadé
Aurora rummet. Hon var sexton år och alltid van att i
Wilhelmina, som var tre år äldre och sex år förståndigare,
ett slags mellanvarelse af vän, mor och’ syster.
Då Wilhelmina blef ensam, framträngde tvänne stora
tå-rar och rullade långsamt nedför de glödande kinderna. "O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
