Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Arfsynden. Frukten af Westerlinds observationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Jo, (let förstås, det l&ter vigst förena sig. Jag
menade .. . egentligen icke så!" stammade fra von Spalden, något
brydd öfver att ieke sjelf veta, ännu mindre kanna uttrycka
hvad hon menade, ty hon var ännu betagen af häpnad vid
tanken på att ryttmästaren kunde hafva hört att hon befattat
sig med utletandet af hans enskilta angelägenheter. ”Det är
ledsamt,” tilläde hon, ”att pappa icke är hemma — men vi
hafva honom väl snart här, tänker jag.”
”Med er tillåtelse,” yttrade Sterner, "vill jag emellertid
utbedja mig att få helsa på fröken.”
För denna gång skulle den goda frun gerna frivilligt
å-tagit sig den ledsamma befattning, hennes man för kort tid
sedan ålagt henne, men då postinspektoren nu gifvit en
alldeles motsatt befallning, gjorde hon en viss motsträfvig böjning
på hufvudet; och då Augusta i detsamma trädde in, skyndade
fru von Spalden att genom ett bud till borgmästaren låta sin
herre och husbonde veta ryttmästarens ankomst.
Med ett af glädje strålande ansigte gick den unga
qvinnan emot den af modern anklagade, och första blick, som
hon kastade på honom, öfvertygade henne att allt hvad man
berättat varit ett grundlöst sqvaller.
Sedan Sterner sett sig tillbaka för att utröna om något
lyssnande öra fans vid dörren, men funnit att den var stängd
åt förmaket, gick han fram, fattade Augustas båda händer,
tryckte dem innerligt och sade hastigt: ”Kan ni förlåta mig
— jag har hört ert samtal med er mor. O, Augusta, huru
tacksam är jag ej för er ståndaktighet! Nej, jag kan icke
bedraga: jag älskar icke fröken Stålkrona!**
"Det visste jag !” yttrade Augusta med det ljufvaste
leende. ”Men hvarföre säger ryktet så?”
"Troligen ligger upphofvet till denna obehagliga och
ogrundade saga i min betjents fallenhet för intriger och
sqvaller. Jag var ofta på Sorrbypark under frökens sjukdom, och
det är en obestridlig sanning att jag med oro afvaktade
utgången deraf, liksom jag af samma orsak uppehöll mig några
dagar utöfver tiden för att få se och tala med henne. Allt
detta, som hade sin grnnd i mycket enkla orsaker, ansåg
Westerlind utgöra tecken till kärlek och har varit nog djerf att
utsprida sina förmodanden.’*
Efter några Ögonblicks tystnad, som ej bröts af
Augusta, återtog Sterner: ”Jag hvarken kan eller vill neka att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
