Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Förklaringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kommer nu till händelsen med portr&ttet.
Konstantin hade lemnat mig ett att öfverföra till mamsell Stcltsenbäck.
Det föll mig nu i sinnet att jag kunde föregifva detta vara
arftagarens porträtt. Dels vunne min beskickning derigenom
mera trovärdighet, dels lemnade det mig ett gynnande tillfälle
att försöka en strid mot min kusins ungdomliga och behagliga
bild om vinnandet af min Augustas hjerta.
Jag begagnade för samma ändamål alla medel, hvilka jag
icke ansåg för oädla och stridande mot min heder. 1 mitt
bref till Augusta rekommenderade jag likväl min representant
till det bästa och bad henne bemöta honom med allt det
förtroende, saken förtjente. Emellertid nämde jag ingenting
härom för Konstantin. Han skulle den tiden kanhända icke
v velat biträda mig vid utförandet af min idé, och jag var
dessutom icke rätt ense med mig sjelf huru långt jag skulle
drif-va min — jag måste tillstå det — romaneska plan.
Jag ankom till L—, då fru von Spalden 6kulle uttaga
brefvet, och träffade henne genom denna tillfällighet på
postkontoret. Jag gjorde då den upptäckten att min
tillkommande familj befann sig i tryckande omständigheter, en orsak
mera för mig att blifva sträng i min pröfning af flickans
tänkesätt, ty huru ofta har icke qvinnan visat sig svag för rike*
domens lockelser och icke betraktat bojan såsom boja, blott
derföre att hon varit förgylld!
Detta fruktade jag mest af allt; men redan mitt första
sammanträffande med Augusta talade till mitt hjerta. Jag
hade den lyckan att på isen rädda henno ur en obehaglig
belägenhet. Hennes hj el temod — ty hon hvarken svimmade af
förskräckelse eller skrek af tillgjord blygsamhet, då jag i
mina armar bar henne derifrån — behagade mig oändligt och
ännu mera d^n jungfruliga ängslan, som färgade hennes
kinder, då hon såg på mig och våra blickar sade att vi
igenkände hvarandra/’
,;Hvad — hvad för något ’, afbröt fru Stoltsenbäck,
rhuru skulle ni knnua känna hvarandra? Jag förstår: en
instinkt, en hemlighetsfull aning, sådan som beslägtade själar
ur salig Lafontaines plantskola känna för hvarandra!” tilläde
hon försmädligt.
"Nej, med cr tillåtelse, min nådiga fru”, sade
ryttmästaren leende, ndet var intet af allt hvad er gissningsförmåga så
snillrikt framställt, utan vi igenkände hvarandra af det enkla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
