Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sorg, djup, tärande sorg; och hennes sista stunder, hennes
sista tankar voro för barnen.
Uti Erikas vård anförtrodde hon Gabriella och tog af
den förstnämda det heliga löftet, att icke utan den mest
trängande nöd lemna det hus och de varelser, som hon lade på
hennes hjerta. Derefter fastades hennes uppmärksamhet vid
sonen, den unge Anton, hvars veka lynne helt och hållet
liknade moderns milda sinne. Gossen ryste för de vilda
uppträden han redan vid tio års ålder upplefvat, och lofvade
sin mors kallnade hand att aldrig utöfva någon handling,
den hans samvete fördömde, och att, så fort han uppnått sitt
myndighets-år, skilja sig från sin far och bror, i fall dessa icke
under tiden förbättrat sitt lefnadssätt.
Mor Britta var borta, och i Haraldssons hårda bröst,
der kanske ändå några gnistor af ömhet brunnit, bodde
ånger och grämelse öfver det, som ej mera kunde ändras;
# men tiden lät det grofva ämne, hvaraf han var danad, allt
mera hårdna. Han blef vild, grym och roflysten som förut
och endast hans afgudalika dyrkan för den lilla Gabriella
antydde någon svaghet i hans jernnatur.
Åren kommo och gingo. Tistelöns orubbliga
klippmassor badades som förut af Skageraks salta böljor, och de
rasande höststormarne hkastade årligen nya vrak till dess
stränder. Det var ett emskt, oroligt och likväl enformigt
lif som Erika förde på den kala ön, men vanan och
kärleken till hennes fosterdotter, i förening med den djupt
nedslående känslan, att hon icke var älskad på någon annan fläck af
jorden, att intet hjerta fans, som längtade efter hennes eller
ens frågade efter hvar hon vistades, bildade i hennes inre
verld ett slags stillastående lugn, ett medvetslöst öfverlåtande
åt ödet. Hon ville icke rubba det förhållande, hvarfor hon
trodde sig kallad att lefva, och kände dessutom en innerlig
och upplyftande tröst i den tanken, att just der, hvarest hon
nu befann sig, var hon till bästa nyttan för sina
med-menniskor. ........ «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
