Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bra gjordt, pojke 1» ropade Haraldson, då båten åter
sköt fart genom de rasande bränningame. Det var ej vågor
de genombröto: himmel, jord, berg och vatten syntes icke
till — endast hvit fradga omgaf farkosten, öfver, under och
på sidorna, och tjutande frampustade de mot klipporna
krossade vågorna sina darrande dödssuckar.
Slutligen flög båten fram i det omätliga hafvet på vestra
sidan om skären. Faran var öfverstånden, och Haraldsson
lyfte åter hufvudet med den djerfva tillförsigt, ett lyckadt
vågstycke skulle ingifva en sådan natur. »Det var ett godt
stycke arbete!» sade han triumferande till Birger. »Belägg
nu skotet så godt du kan, så ska’ vi se pä hur det går
med kronans gossai här bakom oss.»
Det var i morgongryningen. Stormen hade saktat af,
men luften var mörk och kulen. Haraldsson ansträngde sina
vanda, skarpa ögon för att desto bättre kunna urskilja huru den
hatade tulljakten reste all verldens väg. En grym, hånande
tillfredsställelse spelade i hans ögon. Men detta uttryck
förvandlades i det bittraste raseri, då han med en röst, som för
första gången under hela affären förrådde en darming,
yttrade, vänd mot Birger, hvilken förgäfves sokte att få focken
belagd: »Vid alla dj... r, den gamle krontjufven har kommit
helskinnad igenom! Tiden är kort, det duger ej att förspilla
den med ord. Vi ä* förlorade, om icke...» Han kastade
en uttrycksfull blick på sonen, medan han betänksamt
vägde studsaren i handen.
Ett leende af fruktansvärd vildhet besvarade från Birgers
läppar den halft framkastade vinken. »Erika», mumlade
han mellan tänderna, »i går skulle jag ej kunnat göra detta,
i dag fruktar jag ingenting: jag aktar ej mera hvarken mitt
eller andras lif.» Han nickade betydelsefiillt åt fadern, sprang
för-ut och nedhalade med några väldiga tag focken, under
hvilken han sorgfälligt stack geväret.
Haraldsson, som redan fullkomligt återfått sin vanliga
köld, gömde sitt på botten i styrrummet och lade derefter
båten mot vinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
