Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Erika närmade sig sängen, fann hon hans blick med
ett spändt, men likväl belåtet uttryck vexelvis vända sig från
den ena till den andra af de stora bruna trädknappame, som
fasthöllo sänggaflarne på hvardera sidan. Han märkte icke
Erika, utan helsade vänligt till höger och venster, liksom han
sett något föremål sitta på hvardera sängknappen.
Efter en liten stunds tystnad sade han i en’innerligt mild
och vänlig ton: »Jag har så länge väntat på er i qväll.»
»Ack, det är hans englar!» tänkte Erika, och en ljuf
välgörande rörelse vaknade i hennes bröst, då hon erinrade
sig att återkomsten af denna fantasi alltid varit tecknet till
ett förbättradt, ett lugnare tillstånd. Anton hade ofta, då
Erika om natten vakat hos honom, förtrott henne, att tvenne
små sköna barn, skönare än sjelfva Gabriella, men mycket
lika henne, brukade långa stunder sitta på hvar sin
sängknapp. De sutto likväl icke alltid stilla, utan spatserade
emellanåt uppfor sängens sidor, men aldrig så nära, att de
vidrörde honom. Den ena af Antons englar var alltid, efter
hvad gossen berättade, hvitklädd och hade ett skönt uttryck
af mnerlig glädje i sitt utseende. Den andre deremot, som
var långt mera grann i sin purpurklädning, syntes lidande
och djupt nedtryckt. Men bägge voro’öfver all beskrifning
härliga och tycktes älska att vara hos den stackars
sjuklingen.
»Jag skall väl lyssna på honom!» tänkte Erika, som, ehuru
upptagen af egna bekymmer, ej kunde undgå att känna det
djupaste deltagande för den arme Anton.
Gossen tilltalade nu sina små gäster med en röst, af
hvars lycksaliga ton Erika förstod, att han trodde sig ha hört
en af englarne tala.
»Jaså, ni ha ej varit borta ifrån mig, säger du, fastän
jag icke sett till er på länge. Det var snällt det! Jag vill
likväl alltid se er: jag håller så mycket af er... Men»,
fortfor den sjuke och såg med en frågande blick åt högra
sidan, »säg mig, du lille röda tosing, hvarför du ständigt ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
