Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fiskare-Kajsa var en klok qvinna!» anmärkte
Haraldsson och drog ett djupt tag ur snuggan.
»Ja, hon var för rolig!» inföll Gabriella. »Mins du,
Anton, hur många historier hon berättade om Necken? Ack,
om du ville sjunga den vackra visan, jag tycker så mycket
om . .. gör det, söta Anton, det skulle låta så skönt här ute
på vattnet! Tårame komma mig alltid i ögonen, när jag
hör den stackars Neckens klagan.»
»Den gör också mig tung till sinnes!» sade Anton,
som ofta i sina hemliga vurmerier under vandringame vid
hafsstranden inbillat sig, att han sjelf vore Necken. Men
Gabriella, som ej kände detta, var envis, och slutligen började
Anton, på en gammal folkmelodi, med klagande och af
naturen skön röst sjunga sin dystra sång:
»Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
Jag är den stackars Necken i böljor ae blå,
I forsar och stridande strömmar.
Min boning, den ståndar allt under en bro,
Der ingen kan gånga, ej heller kan ro
Och ingen kan få hus öfver natten.»
»Den andra också, söta Anton, som }iandlar om när
Necken hade skapat sig till en båld riddare och bortfört den
sköna prinsessan och då presten vid vigseln frågade honom
h varifrån han var... sjung den också!»
Och Anton sjöng:
»I hafvet är jag född, och der är jag buren,
Och der hafver jag mina hofkläder skuren.
Min fader och min moder äro böljorna blå
Mina vänner ooh fränder äro stickor och strå.
Det är så oroligt i hafvet att bo:
De äro så många som öfver oss ro.»
»Då riddaren så sjöng, blef den stackars prinsessan
rädd!» sade Gabriella och torkade en tår ur sitt eget delta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
