Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade nyss slagit vantarne i bordet, och genom
kredito-rernas stränghet var stackarn försatt i sådant elände, att
hustru och barn så när fått svälta ihjäl. Om honom var
det just ingen synd: han var en dålig karl, en suput, som
ingen aktade, men hustrun och småkräken, det skär mig i
hjertat ännu den dag i dag är, då jag tänker på huru den
bleka, utmärglade Karlmarkskan ibland kom in till oss för
att låna ett par riksdaler antingen på vigselringen eller
barnens faddergåfvor. Och, gud ske lof, vi sade heller aldrig nej,
fast vi ej togo någon pant, och hon var alltid ordentlig med
återbetalningen, när hon fick in styfvern.
I ett par år lefde de i så djup fattigdom, att ingen
menniska begrep huru de egentligen lifnärde sig. Men vid
den tiden förbarmade sig någon, jag vet icke hvem, och
försträckte dem ett litet kapital att börja en kammarhandel
med. Karlmarken, som genom hemsökelser af många slag
blifvit nykter, skaffade sig ett litet varulager, i smått förstås;
men som han ville spara in tullen, hade han stält så till,
att det skulle lurendrejas in.
En vacker afton fick far hum om förhållandet, och det
värsta var, att det skedde från en af jaktkarlarne, så han
ej hade någon utväg att komma ifrån saken; men att det
skulle blifva han som tog ifrån dem det lilla de erhållit,
grämde honom så, att han hela den natten gick fram och
tillbaka på kammargolfvet, utan att få en blund i ögonen.
Om morgonen helt tidigt kom fru Karlmark och bad att få
tala med honom. Vi bådo den stackars menniskan sätta
sig. Hon darrade i hvar lem, så att benen knappt ville bära
henne; men som hon stod der, brast hon i tårar och
snyftade: ’Jag vet, att min mans förehafvande är förrådt, men,
bäste herr Arnman, var barmhertig mot mig och mina fem
små! Blir det beslag, så a vi för alltid och ohjelpligen
förstörda, ja i grund, ty hela den lilla summan, vi fått låna,
ligger i varorna’.
Gud vet hvad Arnman svarade, men så pass mins jag,
att han talade om sin pligt och nödvändigheten för en tjen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
