Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du var ju sjuk då, Anton! Det har du glömt.»
»Ah nej», svarade han med det hånfulla leende, han ofta
begagnade, »jag var icke sjuk då mera än nu, fast ni sade
så: det var de gamla historierna, som spökade i hufvudet på
mig. Men du kan icke veta något om dem, du stackars
Erika, och du är lycklig i din okunnighet. Det är just min
kunskap», tilläde han i lägre ton och såg sig försigtigt
omkring, »som gör mig både olycklig och till en fåne, såsom
du hör far ibland kalla mig.»
»Kanske blefve det bättre, om du förtrodde till mig hvad
som så tungt ligger på ditt hjerta?» yttrade Erika. Hon
ville en gång pröiVa om Antons svaghet kunde blifva farlig,
men hans svar öfvertygade henne att all fruktan var onödig.
»Du vill lura ut min hemlighet», sade han straffande,
»försök icke det, Erika! Det skulle göra dig mycket
olyckligare än du nu är, * och mig kostade det väl återstoden af den
smula vett jag har qvar, om jag skulle berätta om den der
natten. Nej, bry dig om ingenting, låt den stackars Anton vara!
Min håg och lust är ändå förbi. . . Men efter vi nu så här tala
i förtrolighet, så säg mig om du tror, att en menniska, som
har kunskap om ett stort brott utan att upptäcka det, kan
vinna förlåtelse ? Har icke den medvetne lika mycket ansvar
inför Gud som sjelfva brottslingame ?»
»Hvad säger du!» utbrast Erika, och hennes inre
skakades af en våldsam känsla. Den svagsinte ynglingen hade
uppfattat och grubblat öfver ett ämne, som hon länge sedan
afgjort med sitt förnuft. Hvad hon kallat förtjenst, nämde
han synd, och för första gången uppstod hos henne frågan
om hvem som hade rätt eller orätt.
»Jag bara frågar dig!» sade Anton och såg skarpt på
henne. Men hastigt uppgick ett ljus för honom. »Jag
förstår», utropade han häftigt, »jag hade länge sedan bort begripa,
att Birger icke hade någon hemlighet för dig. Kan du neka,
att du känner alltsammans?»
»Nej, Anton, jag nekar det icke — men lugna dig, du
vet nu, att jag bär samma börda som du. Detta är likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
