Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, som sagdt, när vi sågo, att det var förbi med
skutan, beslöto vi försöka att gå i stprbåten. Vi ville partu
att kapten skulle följa oss, men det var o död! Då ville jag
med all magt också bli qvar. Jag gret och bad: jag ville
för själ och pina icke öfverge min kapten. Men se, kapten
Calle har aldrig tålt motsägelser, han! Innan jag visste
ordet af, högg han mig i kragen och kastade mig sjelf ned i
storbåten. ’Gud välsigne er, gossar!’ var hans sista ord.
’Jag hoppas ni bergar er. För min del’ .. vi hörde icke
resten. Båten satte af, styrman styrde och vi rodde allt
hvad vi förmådde och dref undan för hvar enda sjö. Ja, nog
sträfva vi för att rädda lifhanken, men kantra icke båten
ändå! Det var en bålstor störtsjö, som kom öfver oss och
bröt sig just i bränningen. Hur jag kom upp här på ön
vet jag ej, men kamraterna blefvo borta. Deras rop hörs
än i mina öron — det var det värsta jag öfverlefvat. Men
jag ville ändå ge mig mig till freds, om bara min hederlige
kapten blef räddad!»
»Vi få se hvad som kan göras i morgon!» tröstade Birger.
»Det är åtminstone en möjlighet, att vi ej komma för sent:
en stark natur kan uthärda mycket. Tack emellertid för din
berättelse! Du behöfver nu hvila, stackars gosse . . . Vill du
laga, kära Erika, att han får komma till ro!»
»Och lasten var bjelkar, säger du?» upprepade
Haraldsson liksom för sig sjelf. »Den kommer att flyta opp.»
Petter Lindgren bugade sig emellertid och tackade för
god välfägnad, hvarefter han följde den vänliga husmodern,
som sjelf anvisade honom en liten kammare.
När skeppsgossen var borta, skingrades snart hela
hushållet. Gabriella ville äfven gå till ro, men hennes hvila
stördes af den beständigt återkommande tanken på den olycklige
skeppsbrutne kaptenen, hvilken på sitt vrak måste uthärda alla
nattens och ovädrets fasor, utan att någon mensklig hjelp
förmådde finna vägen till honom. Anton, den bleke, dystre
Anton, blef ensam qvar i stugan. Han vankade grubblande
af och an, och i hans ansigte målade sig uttrycket af ångest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
