Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars började sjunga och trumma på bordet, till dess
han, uttröttad att roa sig ensam, var nära att utbrista i
högljudt knot och klagan öfver mammas påfund om resan, _
men i detsamma återkom fru Arnman med en anrättning,
som befanns värdig att upptaga hela hans uppmärksamhet.
Han hade med half förtviflan beredt sig på torkade rockor,
kanske kokta krabbor eller något dylikt, men i stället kommo
nu ett par stekta vild-änder och en karott brynt potatis.
Larses ögon ljusnade. »Min bästa fru Arnman», sade
han till och med artigt och klappade den ärbara matronan
om axlarne, »jag trodde icke, att ni hade så pass här ute
bland era nakna berg. Gud ske lof, jag får åtminstone äta!»
Fru Katrina smålog, och det var icke utan en liten
triumf hon yttrade: »Det är nu ej så för fasligt heller, min
unge herre — vi ha till och med pannkakor.»
»Ack, så skönt! Jag älskar grufligt pannkakor... och
mamma har skickat ett par syltburkar med — dem ska’ vi
strax känna på ...»
Men vid kaffebordet var den egentliga högtidstimmen.
Det var i denna härliga, välsignade, alla gummors
gudadryck som gumman Arnman nu först, sittande i ro, helsade
sin älskling välkommen. Det var då hon ändtligen hacle tid
att beundra huru han vuxit, huru rocken klädde honom och
huru vår Herre visst icke hade någon skam af hans ansigte,
livilket var både vackert och godt. Och nu njöt hon äfven
af att se gamle löjtnantens stora förtjusning vid återseendet
af sin gudson.
Men Arve egde knappt fattning nog att dölja den smärta
och förvåning han erfor vid att se gubben Askenberg så
af-fallen, så åldrad och lutande mot grafven; och blott då
ljusnade hans blick, när den hvilade på modems friska och
fylliga anlete, i hvilket helsan och glädjen troget afmålade sig.
»Jag ser väl hvad du tänker, min gosse», sade
löjtnanten och kramade hans hand, »men bry dig ej om det!
Verlden går sin gilla gång: den unga stammen skjuter upp
smäck och rak som en prydlig mast: den gamla lutar — en slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
