Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vårt afsked, min son, gäller kanske för detta lifvetl»
sade löjtnant Per sakta och söndertryckte en tår, som hängde
i de grånade ögonhåren.
»Det står i Herrans hand!» svarade Arve rörd och
tryckte den vissnade handen mellan sina. »Men», tilläde
han raskare, »antingen det blir här nere eller der uppe, vill
jag, så länge jag lefver, ställa mig så att jag utan fruktan
kan tänka på återseendet.»
»Rätt så, min gosse! Ett godt samvete är den bästa
rikedom. När frestelsen står för dörren, så tänk på din
mor och gamle Per!»
»Jag går förut!» hviskade Lars till Arve, och sedan
han på bästa sätt förnyat sin tacksägelse till fru Katrina
och löjtnanten, hvarpå dock ingen af dem gaf akt, lade han
de af mamma bestämda drickspengarne på gamla Annikas
kistlock och sprang så med några lätta hopp — ty nu
längtade han hem — nedåt bryggan, der han, för att ändå
likna Arve, som var så afhållen, utdelade tjugufyra skilling
i slantar mellan barnskaran, sorti följde honom i hälarne.
Sedan han en qvart varit om bord och på möjligaste bästå
sätt ordnat sig för resan, kom Arve med sin mor. Gubben
Askenbergs giktfulla fotter medgåfvo inga vandringar utomhus.
»Det är väl icke värdt, att jag går upp och stör dem»,
tänkte Lars, »men jag kan ändå oförmärkt se på deras
afsked. Hvad de hålla af hvarandra! Hon ser så ärbar och
god ut, den fru Arnman — det är just som om jag hade
litet vördnad för henne: jag har aldrig känt en sådan rar
gumma. Nej, jag måste upp och omfamna henne!» Med
ett uttryck af känsla, sådan den aldrig uppenbarat sig hos
den ostyrige gossen, sprang han åter upp på bryggan och
slöt fru Katrina med en väldig tryckning i sina armar.
»Gud välsigne Lars!» sade den vi sin själ hjertligt rörda
matronan. »Måtte Lars alltid bli för sin mor hvad min
Arve är för mig — jag önskar henne intet bättre.»
»Jag vill försöka!» Lars kysste gumman Ammans
hand och var som en pil åter nere i båten, dit han inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
