- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
260

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag icke vara nöjd! Af hela min själ tackar jag gud, som
gett mig så godt hem, men jag rår icke för, att jag andas
så tungt: det käns så trångt i bröstet, och det är bara för
att få luft.»

Men hon ser just icke sjuk ut och har ej varit dålig
se’n hon kom hit. Det är blott en vana från hennes
bekymmersamma dar. Kanske ger det sig med tiden, och det
önskar jag af hela hjertat, ty suckande och pustande har
aldrig varit min sak. Bär verlden emot, får man stångas
med henne och ändå behålla modet, ty är det tappadt, så
farväl med allt sammans!

Så mycket om hemmets angelägenheter ... Nu till mina
två stora nyheter.

Mitt kära barn, menniskan spår och gud rår, och
herren gör alltid väl. Du vet, att jag ständigt visat afsky och

— icke vill jag neka det — också känt en sådan för
tistelöborna. Jag hade fått den fruktan, att du kunde bli kär
i Haraldssons dotter, och det giftermålet hade blifvit mig en
tärande hjertesorg, icke så mycket för min skull som för din
egen. Jag känner, jag är säker, att det blifvit din
olycka.

Du vet, mitt kära barn, att jag icke är någon svag,
skrockfull qvinna, men hvar menniska har sina svagheter,
och min — om den så kan kallas — är, att jag tror på
gemenskapen mellan andra verlden och oss syndiga
varelser.

Natten efter den, då du på sälskytteriet för många år
sedan träffade den redan då beprisade tistelörosen, kom
jag så helt naturligt, efter du varit med Haraldssons, att
mycket tänka på salig far och hans olyckliga försvinnande.
Jag kunde alls icke somna, utan beständigt hörde jag
vågorna sqvalpa omkring jakten, såg Arnman arbeta öfver
menskliga krafter och hörde i min upprörda inbillning hans
dödssuck. Sådant kunde vara naturligt: en hustru är så
nära förenad med sin man, att hennes sinnen visst nog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free